Göteborgsposten – 8 februari 1867, sida 2

helst, så att ni blir i stånd att förtjena något. Låt stoltheten fara. — Stoltheten! upprepade han i frågande, ton som om stolthet för honom varit främmande sedan lång tid tillbaka. Hvilken befattning vill ni tillråda mig att söka? tillade han sarkastiskt. Jag har tänkt på åtskilliga, men ej kommit till något resultat. Jag kan ej öppna någon I handelsbod af brist på kapitaler; jag kan ej låta anställa mig som skogvaktare hos lord Dane, emedan någon sådan plats ej är ledig; jag tror ej jag skulle bli antagen ifall jag erbjöd mig att bli betjent hos min far, i stället för en som jag hör skall flytta. — Huru kan ni så vända mina ord i det löjliga? yttrade Maria. Jag menade ej dylika slags befattningar. — Ni menade utan tvifvel något som skulle vara mera lämpligt för en gentleman. Det är omöjligt — ty jag eger ej några kläder. — Oh, Wilfred! Inga kläder? — Utom denna sammetsdrägt är allting pantsatt, och jag skulle pantsätta äfven denna rock, om de ville taga emot den, och uppväcka skandal i Danesheld gonom att gå i skjortärmare. Hennes kinder voro purpurröda, tårarne stodo henne i ögonen. Hon hade misstänkt allt detta, och mera dertill; men det var ej angenämt att få bekräftelse derpå. Och hans hånfulla, bekymmerslösa ton gjorde henne mera ondt än allt annat. (Forts.)