Göteborgsposten – 8 februari 1867, sida 1

En sak misshagade lord Danc och det var mr Lydneys sätt att vara. Langt ifran att tyckas känna sis underlägsen i ställning, visade han sig alldeles som en jemlike. Hade han varit lika förnäm som wmylord Dane skulle hans sätt ej varit mera ledigt. llan tyckt ha talanger, åtminstone i musik; han spelade med fullkomlig färdighet och mycken känsla samt sjöng med den behagligaste röst i verlden. Lord Dane kom till den slutsats att han sannolikt varit musiklärare. ; Lady Adelaide frågade plötsligt om hun kunde sjungt en viss duett; han sade ja, ifall miss Lester ville sjunga den med honom och ackompagnera. Maria sutte sig nd vid pianot. — Nå sade mr Lydney till Maria då han lutade sig öfver henne för att se på musiken. — Hastigare? — Jag tror att det blir bättre. Lord Dance som stod straxt bredvid uppfattade samtalet och sag förvånad ut. got hastigare än ni spelade den förliden atton, — Sjöng ni med mr Lydney i går afton? — hi frågade han Maria. — Ej här: hos miss Bordillionp sade mr Lydney, svarande för henne. Svaret behagade på intet vis lord Dane. Det var icke alls passande för miss Lester, hvarken sasom mr Lesters af Danes Hall dotter eller såsom hans blifvande hustru att hålla okända unga amerikanare sällskap, särdeles sadana som antaga gentlemäns manår.