Göteborgsposten – 7 februari 1867, sida 2

Teater. Våra hedervärda landtbor, komedi i 5 akter af Victorien Sardou. Otversättning. Det är en allmänt antagen sats, att dramatikens alster under senaste ärtiondena i betydlig mån försämrats, att de vanslägtats, och att vår tid ej mera söder några heroer på detta område. Men de, som känna dramatikens historia trån andra tider, de möta med lugn de otta återkommande angreppen mot en förvildadteater, ty de veta, att på detta andens fält, såväl som på hans öfriga, tima stundom öfvergångar från ett förflutet, bearbetadt till ett nytt och bättre. Likasom jordens humus, har äfven konstens jorämån behot af att ligga i träde. Det är härunder som tegarne, tyvärr, visa alltför riklig tillgång på ogräs och giftiga växter; men de skola snart vika för utvecklingens plog, som vänder upp och ned på dem och låter dem glömda och osedda ruttna bort i mörkret, för att sålunda genom sin aska göra jorden mera närande för de ädlare skördar, hvilka med den nya våren skola gro och skjuta brodd samt snart utbreda sin friska och ljufva grönska öfver de nyss så oordnade faiten. Dramat sjelft visar sig sålunda underkastadt samma lag som blommorna på åkern, som den tragiske hjelten på cothurnen, som menniskan i allmänhet, nemligen: vatt höjas, i det att det krossas. Mot hvilka länders dramatik vi än blicka, se vi, att denna lag varit städse bjudande och befallande, ty den är den allmänna lagen för allt timligt — deu lagen, som på samma gång nedslår menniskans mod, emedan den visar bennas bundenhet vid det ändliga, och höjer henne, ty i stoitet växa hennes vingar fortast, liksom på fogeln Fenix i det bål, som förtärde honom. — Redan år 1695 skref en Richard Blackmore, upptänd at harm öfver det otyglade lättsinne, den oblyga nakenhet, som drefvo sitt spel på Englands scen: Vära nuvarande lustspelsförfattare pläga ursäkta sina sel dermed, att tidehvarfvet vanslägtats; de påstå, att skaldekonstens beetämmelse är att roa läsaren och åskådarne samt att detta under närvarande tidsförhällanden vore omöjligt utan denna lätttärdiga ton. Men detta är ej sannt. Skaldekonstens ändamål är icke blott att roa, utan älven att undervisa. Och samtidigt yttrar en annan engelsk dramaturg: Ett lustspel utan moderna vällustingar, tölpar och koketter förekommer dessa åhörare lika torftigt och otillräckligt, som en söndagsmiddag utan oxkött och pudding; ty — så yttrade till mig en af detta slags folk — huru from och dygdig man också må vara hemma, vill man likväl utomhus alltid se någonting retande och kittlande. — Skulle mangej vara trestad tro, att dessa yttranden snarare äro från i går, än från nära två århundraden tillbaka? Men då gick det, på alldeles samma sätt som det skall gå nu, som det redan visar sig gå nu: den kittlande sceniska skåderätten förslappade gomen och väckte slutlig leda dervid. Luften rensades, allvarligare, ädlare och högre töreställningar inträngde i det allmänna medvetandet MMXmM nevmsmu———————————AL-Ä