Göteborgsposten – 7 februari 1867, sida 2

ögonsigte. Denna supposition kullkustades dessutom helt och hållet deraf att skrinet setts bäras in i slottet. Mr Lester spetsade öronen. Den sista underrättelsen var ny för honom. — Setts! Af hvem? — En tomligen allmänt känd ung karl i ert grannskap vid namn Shad såg då det togs in. Squire Lester afbröt honom med ett skratt. — Förlåt mig, mr Lydney, men denna anmärkning bevisar att ni är en fullkomlig frimling här på orten. Shad! Han är den o ålitligaste persedel ni kan träffa på; han säger flera lögner på en enda timma än någon annan gör under en hel lifstid. Jag betviflar att han någonsin sagt ett sannt ord, såvidt han vetat om att det varit sannt. Jag håller med er i allt detta, svarade mr Lydney, som sutit fullkomligt lugn tills skrattet var öfver. Min värd har sagt mig detta, och af det korta samtal jag hade med gossen kunde jag sluta att han var ytterst elak, en van och systematisk ljugare. Ickedestomindre bekänner jag att jag tror att han då sade mig sanningen. Han försäkrade att två karlar buro in skrinet i slottet, att det var nästan den sista artikel som togs ur kärran och att lord Danes hofmästare följde dem in. — Men jag tyckte att ni öfvertygade er sjelf om att ej skrinet fanns i slottet? — Jag öfvertygade mig om att det ej fanns bland de öfriga sakerna. Att det fördos in i slottet är min vissa öfvertygelse.