Göteborgsposten – 7 februari 1867, sida 2

— och så fort folket sjelft blef bättre, fick det äfven goda författare. l De djupa rörelser, som på andra områden göra sig i våra dagar märkbara, skola tvuvelsutan snart visa sina verkningar äfven på dramatiken. Det trivola skämtet, den halft cyniska ysterhetens glasperlor skola ej länge kunna tillfredsställa en tid, som vill i skämtet se humor, eller den höjande konstens oförsalskade perla. Det, vår tid söker, är — hvad Kierkegaard säger om Faust — ej blott slunghetens lust, men hvad den åtrår är andeus omedelbarhet. Likasom skuggorna i underjorden, då de fingo fatt i en lefvande varelse, sögo viudet ur henne och nu lefde så länge, som deua blod värmde och närde dem, sålunda söker vår tid ett omedelbart lif, hvarigenom den kan föryngras och stärkas. Och den skall söka och finna detta i en renare religion, hvarinom ej blott tempelspiran strätvar mot skyn, medan anden hålles bunden i de band, som en torr formalism knyter. Den skall äfven söka detta i ett friare medborgerligt och socialt lif, der fördomorne försvinna inför menniskovärdet och personligheten blir verkligt lefvande, i det den är fri. Den skall söka detta uti en i sanning förädlande konst, hvars alster, hvilken art de än tillhöra, aldrig förlora den fläkt af det ideala, som utgör det andliga, det sköna i konsten. Det här å Mindre Teatern för första gången i Tisdags gifna nya stycket af Victorien Sardou, kalladt: Våra hedervärda landtbor, är för oss ett ytterligare stöd för denna vår ofvan antydda tro på, att ett nytt och ädlare slags drama nu är under födelse, än det som en tid boherrskat den europeiska scenen och lekt blindbock med både artister, publik och recensenter. Stycket är visserligen ej ett drama af någon verkligt högre ordning; men det eger dock tillräckligt många elementer deraf, för att kriviken kan berättigas inregistrera det bland dem, som tillhöra den nya omvändelsen. En väsentlig brist hos detsamma är saknaden af tillräcklig dramatisk enhet, hvaraf följden blifvit att styckets exposition upptager hela första akten, hvilken sålunda genom sin naturliga brist på handling blir tröttande och lång. Derigenom att törf. gjort sig till uppgift att gissla de småsinnets och afundens lidelser, hvilka trifvas äfven på landsbygden, gentemot de större städernas, men att på samma gång äfven framhålla, huru dessas barn dritvas om hvarandra, som redlösa skepp på orolig sjö, af passionernas stormar, gör han sig skyldig till felet att eplittra intresset Det skall ha erfordrats Sardous utomordentliga sceniska skriftställartalang, för att det oaktadt fängsla åskådarne och binda dem fast vid styckets utveckling. Hans naturligt goda instinkt har bär kommit houom väl till pass, i det han i dramat infogat det ädla och ljufva element, som representeras af det älskliga, naivt oskuldsfulla barnet (vi kalla henne så) Genevieve, och sålunda satt det sanna och rätta såsom triumferande och segrande öfver småsinnet och de stormande lidelserna, det goda öfver det onda och låga. Denna unga fiicka är en nyss utslagen vårblomma, än mer, ett blomsterväsen, hos hvilket trons, hoppets och tillitens helsa blommar i rik mångtald, under det en stilla längtan drifver fram de fina skotten och drömmarne girva skygd åt dess fruktbarhet. I hennes närhet känner den lättsinnige unge mannen, för hvilken qvinnorna endast varit rosor, bestämda att falla vid hans beröring, för att förtrampas af hans mättnad, — inför henne känner han, att här upphör frestelsen. Det kan aldrig falla honom in, att frånrycka henne hennes tro, atv smutsa hennes renhet; han tvärtom känner, att det är genom denna tro, denna renhet, som hon är det stora, hon verkligen är. Han känner sig förödmjukad; ty det ligger hos henne ett naturligt anspråk på honom, att han skall vara hennes beskyddare, i händelse hon sjelt skulle vackla. En tår från hennes öga är tillräcklig, att fullständigt omvända den unge mannen, att gifva hans lif ett rikare innehåll, hans hjerta en tuliare kärlek, än den förbjudna passionens låga rus. Men töresatsen är ej bestämmande för alla. Hansqlättsinne har redan bragt Erinnyerna i språng efter honom uti de spännande törvecklingar och händelser, som följa. I dessa förvecklingar ingripa våra hedervärda landtbor, för att tillfredsställa sina lidelser, men till slut straffas de med ett fullständigt nederlag. Vi bedja läsaren sjelf på stället taga kännedom om dessa förvecklingar och intriger samt deras utgång, inskränkande oss till att såsom de förnämligast handlande personerna nämna en mär, kring hvilken i hans tjenstemannaegenskap trenne hedervärda landtbor spinna sina intriger, under det han såsom gift man invecklas i ett familjedrama Detta