Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 3

Det är knappast tillåtligt att tvifla om, satt Napoleon väntar sig en orientalisk förveckling, hvilken kan framkalla den allmänna krigiska branden i Europa, för hvars mötande alla folk i vär verldsdel feberaktigt rusta sig. Den franske kejsarens bradskande ifver att åter införa det konstitutionela styrelsesättet i Frankrike visar detta mer än tydligt, ty han vågar ej längre bära ansvaret ensamt för hans lands hållning och tillgöranden i blifvande stridstrågor. Detta ana och veta de liberala i Frankrike och handla derefter. Alla korrespondenter från Paris ötverensstämma också deri att partierna utveckla en rörlighet, hvartill man ej sett maken ens under tiden för de hetaste kammardebatterna. Hela verlden känner, att den politiska floden stiger, och en hvar skyndar att för sin del gifva den fast form, innan den åter stelnar och fryser ihop. Girardin söker att genom långa citater ur Idees napoleoniennes locka kejsaren till ärogirigheten att bli en Wilhelm III af England — och i Tuilerierna synes man ifrigvforska efter opinionens lurtdrag, tör att ställa reformerna i den riktningen. Sälunda begära ou de officiösa tidvingarne, att den sordom i lagstittande församligen befintliga laktaren för ridanmgarnes hufvudredaktörer skall återställas. Ett gynnsamt tecken för stegringen af den konstitutionela lifsvoerksamheten i Frankrike är den tilltagande traktionsbildningen inom lagstiftande kåren, der det moderatrliberala eller Thierspartiet nu skall visa sig ega on aktningsvärd styrka. 1 Paris envisas man med att i Ollivier vilja se den blifvande anrikesministern; också påstås det nu med säkerhet att Lavaletve skall utgå. Kejsaren rådplägar ofta med Olivier, utan att man dock ännu känuer, hvad härat tramgätt. Hr Lagueronniere låter tillkännagifva, att han straxt etter sessionens öppnande tänker i senaten framkomma med en interpellation ang. den tyska trägan. För öfrigt skritves från Frankrike: Prinsen af Wales, hertigen af Edinburgh, nertigen at Cambridge och lord Stanley skola närvara vid verldsutställningens öppnande. Det förmäles afven, att lordmayorn at London, the aldermen och ett antal magistratspersoner skola i Juli i olficiel drågt taga utställningen i betraktande. Komiten, som hatt i uppdrag att insamla och udela bidrag till de genom ölversväm ningarne nödlidande, har gitvit 5,021,669 fros åt de behoöfvande. D. 30 Januari gats i Tuilerierna en andra stor bal för vintern, bevistad af omkr. 3,000 personer. Kejsaren och kejsarinnan infuuno sig kl. 10, superade vid midnatt och drogo sig k! 1 tillbaka till sina rum. Kejsarinnan bar en med svarta spetsar besatt klädning af gult siden öfver en underdrägt af hvitt d:o. Såsom nårprydnad bar hon gröna, med diamanter beströdda blad. Kejsaren samtalade mycket med de främmande gesandterna och sina egna mistrar. Prinsessan Mathilde och prins Napoleon voro ätven tillstädes. Den senare bevistade äfven samma afton i en icke grillerad loge Cora Pearls debut som Amorå Bouffes Parisiens. En af de i Paris boende österrikiska flyktingarne, neml. skriftställaren Sigismund Kolisch, har nu efter en nära 19-åärig landsflykt blifvit benådad. Hr Kolisch tänker sör alltid flytta till Tyskland. Intörandet af bakladdningsgeväret har gjort en ändring af patronköken nödvändig. De nya från den preussiska modellen afvikande, rörliga patronköken kunna rymma 100 patroner, och deras inredning tillåter soldaten att äfven under marschen begagna sig af desamma. I Algeriet förberedes en ny expedition mot de arabiska nomadstammarne, hvilka från den marockanska oasen Figuig göra plundringståg in i kolonien. Spaniens drottning är ei blott herrskare i sitt eget land, utan äfven herre i sitt hus — åtminstone berättas det med anspråk på tillförlitlighet, att konungen-gemålen at Spanien skall inom kort förvisas till Prado, en kronan tillhörig egendom tyra mil trån Madrid. Konungens personlige vän, bankiren Meneses, deremot har redan landsförvisats och anländt till Paris. I Eugland fortfar den allmänna rörelsen med anledning af parlamentsreformen och det sista ryktet ville tillochmed veta, att regeringen skulle sjelf finna sig nödsakad skrida till föroslåendet af en reform. Reformens ovänner hade tagit sig det orådet före, att förtala rörelsens ledare, John Bright, så4183833. 4 2