Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 2

;å Skarpskyttebesälhafvare. K. M:t har ja. 22 sistl. Jan. beviljat följande örverbefälhafvare för friv. skarhskyttef ningar entlessdigande från ötverbefälhafvurebefattningen, flneinligen: sergeauten J. O. Nordin vid Cimbishamns-I. a. lujtn. gretve C. II. Sparre vid ri Norra Kinds och vetermärläk ren B. W. Klintmas vid Woster-Burgslagens frirv. -karpskyttet10remag. — Samma dag var B. M:t forordnat Isnedannämnae att t. v. vara öfverbefälhafvare, :inemligen: postmästaren i Cimbrishamn, f. d. :kapt. II. A. U. Liljensparre för Cimbrishamns, missionslandtmätaren M. OC. Liander för Norra Kinds, kapt. vid Dalregementet J. G. Swutelt för Wester-Bergslagens och kapt. vid Nerikes regem. A. Bågenholm för Qvistbry vch Skagerhulte friv. skarpskyttetörening. Teaternytt från utlandet. Sofokles (Konung Edipus och -Antigone ha nyligen sblifvit gifna på teatern i Neiningen i Adolf Wilbrandts nya öfversättning och bearbetning. Den produktive Victorien Sardou skänker parisarne åter ett nytt arbete, innan kri(tiken knappt hunnit ordentligt smälta hans I -Maison neuven, Hans sånggudmnas senaste sbarn heter Les Tricoteuses samt skall vara af mycket allvarsamt innehåll och till och med bjuda på en schavottscen. Une halte au moulin är en ny operett, med ord af Constant Jardery och musik at j madame Ugaide, hvilken kommer att gifvas på Bouffes parisiens. Primadonnan vid hosoperan i Wien, fru Pauline Lucca, har begärt afsked i anledning af en teaterskandal, som tilldrog sig lunder upptörandet af Hugenotternad. 27 Isis. December. Konstnärinnan mottogs från flera håll vid sitt uppträdande med tydliga stesken lill missnöje, hvilket likväl icke gälde hennes konstnärsprestationer, utan föranleddes lat vissa tilldragelser, som höra till stadssqvallrets område. General-intendenturen har derför vändt sig till den stora allmänheten med en kungörelse, hvari denna uppmanas att stäfja dylika törnärmelser mot värderade medlemmar at teatern och att taga konstnärerna i sitt beskydd. Allmänheten efterkom också redan d. 31 December detta vädjande till dess rättskänsla genom att medelst talrika hyllningar gitva den förolämpade konstnärinnan upprätkelso för den lidna skymten. Dtaut und Well, historiskt skådespel at Albert Lindver, uppfördes d. 12 sistl. Januari för första gången på hofteatern i Weimar. Den första akten skall vara mycket lyck: d, men de öfriga hålla sig icke på samma jd. Publiken skänkte emellertid pjesen lifligt bitall. Ottenbachs nyaste operett bär titeln La duchesse och skall samtidigt gå öfver scenen i Paris och Wien. Flotows senaste arbete, operan ilda, skulle tör ett par dagar sedan under kompositorens personliga ledning för första gången uppföras i Prag. kor b ) ) Ilertig Magnus och Sidjungfrun. En opera at svensk kompositör är en så säll. synt företeelse, att den är egnad fästa en särskild uppmärksamhet vid sig. Vi hafva derfor ej tvekat att meddela det omdöme, sign. W. B. i N. Dagl. Alleh. fäller öfver hr Ivar Hallströms opera -Uertig Magnus och SjöJungfrun, som torttarande med stort bifall gilves på Kongl. stora teatern: Hertig Magnus af Östergöland bar råkat ut för en fix idc. Han tror sig nemligen veta, att en fiskardotter, för hvilken han svärmar, icke är någon fiskardotter, utan on JEgirs dotter, en sjonymf. Till halsteu har han också rätt, såsom vi framdeles skola finna. Den alskliga Anna, okunnig om sio upphöjelse till mytolo, ick personlighet, svärmar deremot ingalunda för den höga drömmaren, utan för en ung riddare, Brynolf, son af marsken Sten Åkesson. Då emellertid hertigen en dag störtar sig i Wettern för att fånga sjöjungfrun i hennes eget element, men åter uppfiskas, börja vederbörande alivarligen taga hand om saken, då det befinnes, att Anna icke är en fiskarlotter, än mindre ett sjötroll, utan marskens egen 8ysterdotter, som i sin barndom förkommit och af fiskarfolket blifvit upptagen, En politisk munklist, som haft ett finger med i spelet, uppdagas vid samna tillsale. Som Anna numera blifvit en femme comme il saut, hindrar ingenting hennes förening ped hennes riddare, helst då nu ock ett ljus uppgår ör hertigen, sedan han i tre akter och en tablå famat i mörker, Pjesen saknar ej värde: enskilda vackra partier orekomma, dialogen är väl skrifven, och figurerna akna ej hif, med undantag dock af den ena hufvud)ersonen, den drömmande hertigen, hvars Vansinne är tt motiv af alliför ringa intresse, som skadar det iela. Såsom musikalisk librett betraktad, innehåller en åtskilliga för kompositionen tacksamma momener, men stunqom ock musiknummer vid ställen, der störa handlingen och skingra intresset. Detta är allmänhet ett fel hos våra originallibretter; man orde i detta fall följa de franska librettisterna, i vilkas operetter musiknumren sällan verka störande, medan de nästan alltid anbringas vid situationer af örherrskande lyrisk egeuskap, som ejelsmant framallar sång. Kompositören har sålunda i sitt stoff fått både odt och klent ehnru det conar2.—