Göteborgsposten – 6 februari 1867, sida 2

Hvad är ert namn? frågade han. I — Shad, sir. — Shad — hvad mera! Hvad är ert andra namn. — Jag har ej något annat, sir. — Dykarne togo denna morgon upp ätskilliga saker från skeppsvraket, och en kärra förde upp dem till Dane Castle. Ni följde den, tror jag. Såg ni kärran sedan den blifvit urlastad? — Jag rörde ingenting af sakerna, var gosseus svar. — Det är ej svar på min fråga. Kan ni tala sauning? fortfor mr Lydney, i. det ett tvifvel unpstod hos honom om en varelse mod ett sådant ansigte som Shads kunde tala ett sannt ord. j Shad gaf ej något svar; men hans stora mun öppnades till ett slags grin. Mr Lydney tog ett sexpencestycke ur sin ficka och höll upp detsamma. — Ni ser detta, Shad? Jag ämnar göra er ett par frågor; svara mig fullt sanningsenligt och det skall tillhöra er. Den minsta tvokau i de svar ni kommer att afgifva skall deremot medföra någontiug vida miudre ungenämt för er. ö — Jag vet hvad ni vill fråga mig vm, utbrast gosden, glömmande sin vanliga rol af art spola enfaldig i den förtjusning sexpencestycket framkallade hos honom. Det är om ert förlorade skrin, detder med tre guldbokstäfver på locket. Jag såg det bäras in i slottet. — Gjorde ni det? — Jag såg det med mina egna ögon, försäkrade Shad I I I I I