Göteborgsposten – 5 februari 1867, sida 2

till detta rum genom yttre korridoren, ej genom den inre: hade karlarne velat gå in i ett unnat rum, skulle de ej ha kunnat det. Dessutom var jag med dem hela tiden och mylord såg äfven på. — Jag kan ana huru det är, sade lord Dane: karlarne måste ha uraktlåtit att taga skrinet från kärran. — Nej, sade mr Lydney. Jag har trågat dem och har blifvit öfvertygad om att de burit det in i slottet. — Mylord, inföll hofmästaren, jag såg då kärran kördes bort från slottsporten och att den var fullkomligt tom. — Nåväl, jag kan ej förstå det, utbrast lord Dane till hälften likgiltigt, liksom om han vore böjd för att taga atltsammans som ett dåligt skämt. Jag kan bestämdt försäkra att skrinet lades upp i kärran; jag såg karlarne lyfta upp det och tänkte för mig sjelf att det tycktes vara mycket tungt; jag kan äfven försäkra, om det så fordras med min ed, att allt i kärran fördes rakt till detta rum. Karlarne måste ha förlorat skrinet på vägen hit. — Såg mylord skriaet sedan kärran hunnit hit? frågade mr Lydney. — Nej, det gjorde jag icke; jag fäste ingen särskild uppmärksamhet vid sakerna då. Sanningen är att jag var otålig att få gå härifrån, ty min skogvaktare hade väntat på mig en stund. Var innehållet af något värde? Ni tyckes fästa stor vigt dervid. — Innehållet var af stort värde: dokumenter som ej kunna ersättas. — Var det ert eget skrin?