Göteborgsposten – 4 februari 1867, sida 3

juk älskare — se der allt, hvad der fanns. Naturligt är, att åskådarne i salongen ej nu kommit med i räkningen. Och detta var en maskerad? Då jag inträdde i salongen, blef jag helt förbluffad. Den syn, som, vid en blick på scenen, mötte mig, var så — det må man medgifva — i hög grad öfverraskande. Jag såg nemligen herr Vete-hinhvad-han-heter — klädd såsom en matros. men utan mask och derför lätt igenkänlig — klifva fram till rampen och sätta sig der. med sin breda ryggtafla vänd mot publiken — för att dymedelst visa den sitt förakt, sade man. Jo, han är fin! ÅAtt så bära sig åt! -År det skick och sason? Sådan grobian! Fy tusan! Useh. tocken fuling! Så der hviskaue man omkring mig. Jag, för min del, skulle velat hafva en rotting till hands. Lyckligtvis disponerade en person i orkestern öfver en dugtig knytnäfve, och med den dunkades den afsigkomne matrosen i ryggen med den lyckliga påföljd, att han fann för godt stiga upp. . En soldat, som sa aldrig ett ord, väckte dererter min uppmärksamhet. Han såg kostlig ut, den karlen. Kune jag rita gubbar, skulle jag visa er honom, sådan han gick och stod. stel och styf, som om han svälit en elagaskel. Han gick öfver tiljan, fram och tillbaka, lugn som cn filbunke och utan att det ringaste bry sig om den omgifvande verlden. Det såg ut, som om han rufvat på något hemskt beslut, t. ex. att . det och hänga sig, och det hade utan tvifvel varit örnuftigaste, han kunnat göra. En liten pjerrot visade sig emellanåt, men han hade bestämat gjort klokast, om han hållit sig hemma. Man duger icke till pjerrot, derför att man råkar vara en klåpare, En trist tigur med lång rock, stora fadermördare och grön skinnkaschett stack ibland ut hufvudet genom en af kulissdörrarne och vågade till och med ett par gånger 5t ett stigande fram på scenen, men vände då genast om och struttade tillbaka, såsom hade mörkrets alla makter varit honom i hälarne. Då och då uppträdde ett mellanting mellan kagge och menniska, som förmodligen skulle föreställa Bacchus, men såg föga gudomlig ut. Han hade inombords några kannor punsch, hvilken, medelst en kran, anbringad på magen, tappades i de glas, han räckte dem, som samlade sig omkring honom. Det var en Åtrefligkarl, den der. tyckte alla, en karl i banko — svensk banko. För öfrigt funnos der ett par nätta marketenterskor, en ottoman, en kortick, som slog kullerbyttor, en randig personnage, som säkerligen ej sjelf visste, hvad han skulle förvställa, sumt en och annan domino. Då orkestern spelade upp, togo de flesta maskerna mod till sig och vågade sig fram, men deremellan smögo de sig bakom kulisserna eller skockades tillsammans i ett hörn, der de förmodligen hade hjertans roligt al att stå och gapa på hvarandra. Endast den, i jubbel mening, grofve Vete-hin-hvad-han-heter — höll sig framme, hviftade med armarne, krumbugtade med kroppen, talade engelska very well, skränade och var så intressant som möjligt. sFram på natten blef balen särdeles lifvad, sade man dugen derefter, fmen då stötte den på muff; och nog begriper man, hurudant det under sådana förhållanden skulle vara.