Göteborgsposten – 4 februari 1867, sida 2

intresse; sälunda kunna vi ej göra orätt i att till deune gentleman utiemna hvad som tillhör honom. Mr Lydney vände sig till Bruff. — Det är ett lackeradt shrin med initialbokstäfver och ett förgyldt kors på locket; ni kan ej taga miste på det. Men jag kan lika gerna följa med er och visa er hvilket det är. Men mr Bruff hyste ännu betänkligheter. Det kunde visserligen synas tillräckligt att egaren ville att skrinet skulle utlemnas och hofmästaren insåg att det borde utlemnas; men han ville ej riskera sin herres nästan säkra misshag. Han såg lika hjelplös ut som Mitchel gjort. — Miss Dane sade ban slutligen, ni vet hurudan mylord är då man ej lyder hans befallningar. Nu vågar jag verkligen ej sjelf utlemna detta skrin; om ni vill göra det, blir en annan sak. — Jag gör det ju, Bruff. Jag befaller er att göra det. — Ja, miss, jag hör. Kanhända ni vill komma med och sjelf taga saken om händer. Om ni sjelf utlemnar skrinet till deane gentleman, kan mylord ej gerna tadla mig derför. Miss Dane var ej obenägen härför; tvärtom hon tyckte mycket om expeditionen, isynnerhet då den vackre unge främlingen artigt erbjöd henne sin arm. De gingo ned för den stora trappan och rakt genom korridorerna till dödsrummet. Bruff tog fram nyckeln och låste upp dörren. Det kalla grå rummet var alldeles sådant som det fordom varit; inga möbler funnos deri, men sakerna från