Göteborgsposten – 4 februari 1867, sida 1

jen mera intagande man än den som nu stod framför henne. — IIvilket ädelt utseende! sade hon för sig sjelf och blef med ens förälskad i honom, i hopp att han skulle vara lika artig mot henne tillbeka. — Mr Lydney var likväl för mycket upptagen af sitt skrin och betraktelserna öfver dess försvinnande för att låta några ömmare känslor just då uppstå, äfven om han varit lika litt antändbar som ladyn. Han gaf henne en kort beskrifning om huru det tillgätt och frågade om hon ej ville utfärda befallning om att hans skrin blefve återstäldt till honom. — Jag har aldrig hört ett sådant förfarande förr, uti I kokett skakelo sina lockar. Geoffrey — min bror — gick ned till stranden och befillde att sakerna skulle föras upp hit, säger ni? Hvarföre gjorde han detta? Hvad skall han I med dem att göra? — Det är just hvad jag skulle önska att få veta, miss Dane. — Jag tror ej att de kunnat komma hit, bäste sir! jag förmodar att det måste vara något missförstånd. Tillåt mig ringa efter Bruff. Hon trippade fram till klockan innan mr Lydney kunde komma henne i förväg, och Bruff visade sig straxt derefter. — Bruff, yttrade miss Dane, ha några saker blifvit hitförda denna morgon, tillhörande det förolyckade skeppet?