Göteborgsposten – 4 februari 1867, sida 1

och Bruff öppnade dörrarne för honom och visade honom till förmaket. — Namnet, sir? frågade han. — Mr Lydney. Miss Dane var der, sysselsatt att leka med en kanariefågel, och vände sig om vid hans inträde. IIon hade ej abdrats så särdeles mycket sedan hon sista gången framställdes för läsaren; linierna i hennes ansigte voro djupare och håret var kanhända något tunnare, men ännu ganska rikt. IIOn var iäldre än sin bror — jag vet ej eus om etta blifvit niumat förr — ej mindre än i sitt fyrtioand 1 ar, men skulle ha fått ett hysteri anfall om hon m tänkt att Danesheld vetat om det. Hon antog fortfarande en tjugoarig slickas sätt och klädedrägt. Hennes kinder voro röda, ehuru kanhända mindre röda in förr, hennes anletsdrag voro fina och vackra; hennes bruna lockar nedföllo pa henurs hals, och hennes bla ögon hade en vana att blygt sänkas för blickarne från andra ögon, särdeles gentlomens. Om man ej tog hennes fåfänga tillgjordhet med i beräkning, så hade miss Danes barnsliga enfald någonting intagande i sig. IIOn var klädd i en ljusblå sidenidning och ätsittande tröja hopkniäppt med silfverknappar. I första ögonblicket trodde William Lydney verkli gen att hon var en ung flicka. it iss— Jag har ju äran tala med miss Dane? Miss Dane sköt ia kanariefågeln i sin bur och neg och asmualog sumt neg igen. IIon bibehöll sin gamla benägenhet för vackra främlingar och hon hade aldrig sett