Göteborgsposten – 2 februari 1867, sida 2

Kongl. teatern i Köpenhamn. I Snällpostens senaste Köpenhamus-bref läses: Kongl. teatern började, som förut blifvit nämndt under sistl. December giva ett nytt och originalt lust spel i en akt på rimmade verser. Hvad innehållet angår, är det eudast en bagatell, men det är fint utarbetadt, så att det underhåller i hög grad, och, oakradt det föga nya eller spännande, nästan intresserar mera andra sången man ser det, än första, så stor effekt kan en fin, smakfull form åstadkomma. Uiforandet är äfven rätt godt, det kunde visserligen vara finare, men tillhör hrikvål de bättie; det spelas af fruarne Södring och Eckardt-samt herrarne Rosenkilde och Hultman: titeln är Eu nyttig Oakel.? Man har här gissat på flera författare: med största sannohkhet på den m:ll Andersen, som har skrifvit ÅRosa og Rosita, och som under pseudonymen Poul Winther bar producerat flera läsvärda småberättelser: Kast niebaandet, En diplomatisk Soirce o. 8. v. En unuerhällande representation har kongl. teatern vidare presterat genom återuppsorandet af Ea Spurv i Tranedands af C. Hostrup. Detta stycke är urspruogligen ämnadt till studentkomedi och bärer pregeln deraf genom en viss djershet i anläggningen, vill en del äfven i ämnets behandling, liksom i damrollernas beskaffenhet (dessa gofvos först af utklädda berrar). men kanske i synnerhet genom den starka förgudningen af studenternas lif och tillvaro, såsom hhuspunkten i denna skuggornas verld — flera af våra vackraste studentsånger äro derföre hemmastadda i En Spurv i Tranedands t. ex. Ensom og mörk og snever er vor Bolig och Sparsomt i Norden vi Blomster fiode.4 Stycket gjorde vid sitt första fram tradande stor lycka och kom till kongl. teatern, men Heiberg som direktör tyckte icke om studemkomedierna och under honom lades det åsido. Derefter har i synnerhet Casino för ett par år sedan spelat lin Spurv i Tranedands med stor framgång, då den aflidue Christian Schmidt gat hufvudrolen som den bornerade skräddaregesällen Peter Ravn, hvilken får en talisman, så att alla tycka om honom och den 5fsörnäma? verlden upptager honom som en af do sina ramt beund ar och härmar honom med all hans simpelhet. Denna roll spelas nu af Hr O. Zinck, ganska väl och underhållande, men likväl icke så fylligt och raskt som det borde vara. Deremot har Hr Mantzius en rol, som han utför mästerligt; äfven flera andra rolinnehafvare äro utmärkta och En Spurv i TraneJands derför altid värd att se. Detta gäller i mindre grad om Fra Diavolo, den berömda sångpjesen af Seribe och Anber. Detta styckes bästa dygd beror hvarken på texten, hvilken endast är fintlig ehuru icke i sig sjelf intressant, ej heller på Aubers musik, som, oaktadt enskila skönheter och goda numror, är högst obetydlig — utan på den fina, på den estetiska smaken imponerande föreningen af ord och musik, sammansmåhrningen af text och toner, af det dramatiska och lyriska elementet. Denna harmoniska sammangjutning, som skulle vara det väsentliga i hvarje opera, men som den franska opera-comique nästan onsamt har uppnått, den fines i hög grad i tFra Diavolo och försonar med obetydligheten i texten för sig eller i musiken