Göteborgsposten – 1 februari 1867, sida 1

öre. — Tidningens Byrå är i huset N:o 5 v gäst — 1,000 personer — uppgick till 10 rdr pr person — gör 10,000 rdr; så ha vi den respektabla summan at mer än 80,000 rdr. Det är otvifvelaktigt att denna summa kunde användas bättre. Men alldeles gagnlöst användes den dock icke, ty den sprides på ofantligt många händer, till industriidkare i många brancher, och den tränger upp i mången vindskammare älven. Carlsdagen var äfven en glädjedag för mån a sattiga i hufvudstaden. Drottningen lät utdela till 50 fattiga familjer 20 rdr till hvardera och konungen och drottningen läto rikligen bespisa de 3,000 hjonen på hutvudstadens fattighus. För alla eleverna vid institutet för döfstumma och blinda var ock en glad afton beredd på drottningens bekostnad. Alla de fattiga, hvars antal nu är större än vanligt, som på morgonen besökte slottet, fingo dubbelt större gratifikation än eljest. Till den i tidningarne meddelade notisen att hr Hugo Tamm genom köp blifvit egare till hälften af Husqvarna faktori, bör tilläggas, att hans beslut är, att om riksdagen anslår medel till gevär och dessa skola till någon del åtminstone förfärdigas inom landet, genast vidtaga åtgärder för saktoriets utvidgande; men det kommer ej att annorlunda stallas på aktier, än att Tammiska familjen, som eger en högst betydlig förmögenhet, blir förläggare för faktoriet. Man säger ofta att den litterära banan hos oss endast är beströdd med törnen, men sällan inkomstbringande. Undantagsfall gilvas dock. Biskop Tegnår skänkte förlagsrätten till sina skrifter åt den af hans döttrar, som var gift med prof. Bötuger, hvilsen så väl skött denna affär, att den i ren inkomst lemnat 100,000 rdr. Den nyligen förrättade bouppteckningen efter fru Böttiger, född Tegner, utvisade en behållning af mer än -200,000 rdr. Bland resande, som nyligen besökt hufvudstaden, har en ådragit sig en viss uppmärksamhet på ett ganska kuriöst sätt. Han ankom med bantåget, lemnade vid bangården sitt bagage-qvitto åt en uppassare från ett af de bästa hotellen, satte sig upp i dess ekipage, och mottogs af portiöåren. som genom tecken underrättades att den resande var — döfstam. Han ledsagades till ett rum af andra klassen. Man gat tecken till missbelåtenhet; han ledsagades till ett rum af törsta klassen; han nickade belåtet, men satte två fingrar i vädret. Han fick genast två rum och visade sig nöjd. Hans ressaker uppburos och han gaf tecken att de skulle uppackas. En dyrbar garderob blef synlig. Han antydde sig vara hungrig. En fin middag serverades. Andra dagen gick han ut, efter att ha intagit en läcker frukost, återkom sent och intog en dito middag. Han pekade på den upphängda teateraffischen, satte upp ett finger och lemnade portigren ett 20-francs-stycke. Naturligtvis fick han en biljett; uppassaren ledsagada honom till teatern och hemtade honom punktligt. Deretter intog han en läcker supå. Så fortsatte han i fem dagar. Den sjette dagen gaf han tecken att reseeffekterna återigen skulle inpackas, pekade på sitt ur, som var försedt med datovisare, gaf tecken med händerna, som sattes i rörelse, att han ville resa morgonen derpå med bantåget, och blef i allt punktligt åtlydd. Den visst icke knappt tilltagna räkningen liqviderades med en 20 L not; han fick några hopskrynklade sedlar tillbaka; han gjorde en afböjande rörelse, den snabbtänkte uppassaren stoppade dem i sin ficka, den mystiske resenären nickade, och så reste han till bangården, sedan han gifvit portiören ett 20-franes-stycke. I biljettluckan vid bangården uppvisade han en lapp, på hvilken stod skrifvet Första klass och en svensk 100 rdrs-sedel. Hans eleganta ressaker voro icke försedda med något namn. Var han en excentrisk engelsman? Var han döfstum? Det vet ingen här, och det får väl ingen veta heller. I nästa månad skall hr Franz Berwalds elev, hr Gustafsson, likasom Christina Nilsson född i Småland, gifva den konsert, hvaraf inkomsten skall bereda honom tilltälle till studier i utlandet. IIan är, som ni torde minnas, tenorsängare. Man är ytterst nyfiken 1:1:2:2 huen han —