Göteborgsposten – 1 februari 1867, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens ti!l Göteborgs-Posten). Stockholm d. 29 Januari. Gode Herrar och Svenske män — det var en sträng vinter, som J förden med er hit. Visserligen trösta vi oss dermed, att äfven dessa folkombud se blåfrusna ut; men det är i alla fall en klen tröst. I Söndags besökte jag en af andra kammarens medlemmar. Han hade underkastat sig många svettbad för att bli vald och hade nödgats gå ända till kungs, för att få valet faststäldt. På hitresan höll han på att fastna i snödritvorna, men lyckligt anländ hit, fogade händelsen så, att han hamnade på hotell Kung. Carl. Snart utsattes han, till följd af namnet å bostaden, för misstanken att vara rojalist, och så bjöd försigtigheten honom att söka nytt logis, särdeles som hyran var väl dryg. Vägledd af annonserna i Dagbladet lyckades han, efter tre dagars spring, att uppspåra ett mindre anspråksfullt, men mera billigt rum, med fyra fönsterlufter, tre ytterväggar, och 96 trappsteg upp i ett alldeles nybygdt hus. Hyran var så billig, att han uppgjorde kontrakt på tre månader. Han anade ej att husegaren egentligen betraktade honom som en väggtorkningsmaskin. Han satt der nu iförd tulubb, stora ytterstöflor och pelsmössa. Värden hade liksom på trots anbringat en termometer på dörrkarmen; den visade T 109 Celsius. Den ärade representanten ut arbetade en motion om afflyttningstidens förändrande för tjenstebjon; men sjelf var han bunden genom det olycksaliga kontraktet. Värden, sade han, är ett afskyvärdt odjur. Han består ej mer än två haltva brasor om dagen. Hvad skall jag göra? — sErkänna med vördnad att han nogsamt iillllämpar de sparsamhetsgrundsatser, som vid riksdagen redan uttalats. — Visserligen! Emellertid fryser jag förderfvad, — Väl möjligt. Men ihågkom ditt ursprung från de gamle Göther, glöm ej att du snart kan nödgas draga svärdet och ligga i tält till fosterlandets försvar mot ryssen, och till dess värm dig i medvetandet att en gräns måste sättas mot den allmänt utbredda skogsförödelsen. För öfrigt är du ju berättigad att värma upp dig i det stora herberget på Riddarholmen, i den vackra klubblokalen, som det betryckta svenska folket bekostat. — Ja, men der är så grufligt fint och schangtilt, så att vi vantrifvas der. Nej, tacka vill jag den gamla hederliga bondklubben, med sin Hillman, lerpiporna, geflevapen och de starka tutingarne, med Josefs frestelse på väggen och de väl tillbrukade korten när man ville spela sin