Göteborgsposten – 30 januari 1867, sida 3

Från Utlandet. De utländska tidningarne äro nästan upptagna med betraktelser ötver den franska reformen. Det är egendomligt att se, huru Napoleons prsstigs är i nedgående. Hans liberala steg kritiseras ganska otörbehållsamt och en allmän misstro mot hans afsigter dermed uttalas. Dock äro de franska t dningarne alltjemt vacklande. Under det de den ena dagen visa sig gråa, le de gemytligt den andra och se bistra ut igen den tredje. Det är härat tydligt, att den allmänna meningen ännu icke hunnit stadga sig i alseende på sitt omdöme ang. reformen. Men det är äfvenledes säkert, att kejsaren begått ett misstag, då han kallat sin reform byggnadens kröning, ty det bör dock vara omöjligt för någon, vore han ock en Napoleon, att kunna säga till ett tolk: hittills skall du gå och icke längre! Kransen på frihetens byggnad kan ej sättas af mensklig hand, ty den hänger för högt. Att derför tala om ett slut i frihetsutvecklingen för ett folk, det är ovilkorligen att skapa missbelåtenhet och oförnöjsamhet. Opinion Nationale anmärker ock mycket riktigt: Verket är ännu icke krönt, men en ny våning har tillbyggts på bysgnaden . Härmed är ett pikant hugg gifvet åt kejsarens bref, på samma gång som ett sannt uttryck gifvits i dessa tå ord af allmänhetens stämning och upptatining. Hvad man dernäst gronderar åtver är, att det nya systemet är så litet nytt, att flera af de fordna ministrarne fått stanna qvar, fastän de, såsom t. ex. Rouher, förut uppträdt emot alla reformer inför kamrarne. Det torde likväl icke vara så. farligt härmed, och Thiers har i denna sak rätt, då han säger: Jag vet nog, att man spelar komedi med oss; men vi skola veta att göra verklighet deraf. Den berömde talarens tillförsigt grundar sig på de ertarenhetsrön, som han gjort under förhandlingarne med majoritetens medlemmar inom lagstittande kåren. En diplomat skall också hafva sagt i öfverensstämmelse härmed: den nuvarande lagstiftande kåren skall icke våga att stinga dörren för någon interpellation. Framtiden skall visa detta; emellertid tyckes man vara tomligen ense om, att Rouher skall blifva själen i den nya ministören, alldenstund han är den enda politiska personligheten af betydenhet derinom, den okände Moustier onämnd.