Göteborgsposten – 30 januari 1867, sida 2

Wiltred då de lemnade stranden och kommo i sigte af Sailors Rest. — Huru länge dröjer det innan skrinet kommer upp? svarade mr Lydney. Jag kan ej resa härifrån utan det. Wilfred var nära att göra en tvifvelaktig åtbörd. I sädant fall var hans åsigt, att hans nya bekantskap skulle komma att stanna för alltid i Danesheld. — Förbättras den gamle amerikanaren? frågade han plötsligt, då de stannade framför värdshusdörren. — Mr Home? Han är bättre men ej frisk. Det är något kroniskt lidande, förmodar jag, Han har icke lem net sitt rum. — Farväl, sade Wilfred. Bättre lycka för er. Han gick bort och Sophie, myckat benägen för yratsamhet, kom ut från dörren. Hon hade åtminstone icke funnit något fel med mr Lydney ty hennes sätt var tydligen mera vördnadsfullt än till en början. — Hur ni fått några nyheter ännu, sir? frågade hon på franska. — Nej, svarade den unge mannen, som förstod att hon menade skrinet. Jag förlorar likväl ej modet. Mr Home har två gånger frågat, om ni kommit in och om det var några nyheter. Minn har varit uppe och tagit mått. Mr Lydney gick till den sjukes rum, mot hvilken han var utomordentligt uppmärksam. Mr Home var fortfarande mycket illamående, men han intresserade sig också lika mycket för skrinet som hade det varit hans eget, och detta var ej nyttigt för den sjukdom af hvilken han leå.