Göteborgsposten – 30 januari 1867, sida 2

William Lydneys förhoppningar bedrogo honom icke. Följande dag då han gick ued till stranden såsom vanligt, fann han dykarne sysselsatta med att upptaga en annan relik. Mitchel som nu stod på vakt såg på. — Är det den, sir? Men dessa ord uttalades som ett utrop snarare än som en fråga ty då Mitchel såg på mr Lydney behöfde han icke spörja det. En darrande itver, en djup glädje upplyste mr Lydneys ansigte och bevisade skrinet vara det som han så mycket fruktat att förlora. I ögonblickets öfverspänning tog han det ensamt ur deras händer, hvilka buro det. William Lyduey var en stark man, men knappt stark nog att vid vanliga tillfällen lyfta denna tunga pjes. — Det är detta ni har sett efter, eller hur, sir? frågade en ar dykarne då det föll från mr Lydneys arm och ned på stranden. : — Ja, det är det. I skolen bli belönade, mina vänner. Det var ett lackeradt skrin, omkring två fot i fyrkant, just sådant som mr Lydney hade beskrifvit det. Initialerna V. V. V. öfver hvilka syntes ett malteserkors voro inslagna i detsamma med förgyllda naglar. Mitchel stod och betraktade det. Han var nästan lika glad som mr Lydney, hvilken han ofta sett på stranden. Mitchels tycke för honom hade börjat då denne gentleman lemnade honom en vacker belöning från den äldre gentlemannen för lånet af en rock samma afton som skeppsbrottet egde rum. Hans tycke hade sedermera fortsatts för mr Lydneys egen skull. (Forts.).