Göteborgsposten – 30 januari 1867, sida 1

ordet. De hade förbisett att han vid sammtid satt i konseljen och att han således ickkunde parera de hugg, som mot honom rik tades. Detta förbiseende var från grefve Ha miltons sida så mycket klandervärdare, son han sjelf varit statsråd, och således borde känna dels den i konseljen sedan gammal antagna arbetsordning och dels att ett stor antal ärenden just nu äro under behandling Klandervärdt var lika visst, att då grefven be. slutat göra anmärkningen mot vissa delar a den kungliga propositionen om statsverkets ullstånd och behof, någon underrättelse der. om icke delgifvits statsrådets ledamöter. Vare sig att denna underlåtenhet föranleddes aj glömska eller beräkning — nekas kan ej att anfallet i förstone gjorde större effekt just derför att finansministern ej var tillstädes. A andra sidan kan ej heller bestridas, att sedan de repliker, som hrr Bennich och Wiern samt frih. ar Ugglas afgåfvo, försvagade gretve Hamiltons position, och att då finansministern dagen derpå sjelf bemötte grefvens anmärkningar, dessa högst betydligt reducerades, hvadan han ock till slut fann sig nödsakad medgifva, att den korta tid, som stått till hans disposition, lagt hinder i vägen för honom att om den kungliga propositionens bilagor taga tullständigare kännedom. Detta medgifvande är så till vida karakteristiskt, som det gjordes af en man, som sjell i egenskap al departementschet tillförne varit med om att utarbeta dylika k. propositioner, och följaktligen icke kunde vara okunnig derom, att just i bilagorna förekomma de fullständiga motiverna för de förra. Man kan också med temlig visshet påstå, att grefve Hamiltons debut som oppositionsman ingalunda höjde hans aktier.