Göteborgsposten – 30 januari 1867, sida 1

Dagen skred framåt, vinden lugnade af och Danesheld återfick mycket af sitt vanliga lugn. Personer som dertill hade fått vederbörligt uppdrag voro ifrigt sysselsatta med att föra artiklar från vraket: dykaror kallade de nyfikna dagdrifvarne dem. Kustvakterna höllo dag och natt vakt öfver allt som blef bergadt, på det att icke något måtte horttagas. Dykarnes ansträngningar syntes emellertid blott belönas med ringa framgång. En åskådare stod beständigt på stranden, och detta var den unge främlingen mr Lydney. Man kunde säga att han tillbragte sjerdedelen af sin dag der, orolig för det redan omtalade förlorade skrinet. In dag då Wilfred Lester kom dit ned råkade han mr Lydney. — Man skulle kunna tro att all er egendom låg i det skrinet, Lydney. Innehöll det guld? I — Hvarken guld eller penningar, blef mr Lydneys ssvarMen det inuchöll mycket värderika dokumenter, af hvilka några icke skulle kunna ersättas åt egaren. — Åt egaren! Var då icke skrinet ert? — Nej, jag hade det blott i min vård, och detta förhållande gör mig dubbelt orolig. — Om det aldrig skulle återfinnas, skulle förlusten då vara oersättlig ? — Jag kan verkligen icke säga det; men andra — Jag vill verkligen icke tinka på möjligheten häraf! afbröt han sig. — Jag vet icke, anmärkte Wilfred, men det synes mig som skulle utsigten att återfinna skrinet vara mycket ringa. Det är nitionio omöjligheter mot en möjlighet.