Göteborgsposten – 29 januari 1867, sida 2

— —— s—— — öfver dem en vindstöt, mera ursinnig än de under sista timman erfarit, och Maria — I — Akta, Maria! ropade miss Bordillion i en dödsångest af förskräckelse. I Om Maria kunde ha aktat sig är en annan fråga. Att vinden skakade henne, att det vägde emellan om hon skulle stå eller falla, är säkert, då just i farans ögonblick on stark arm lades omkring henne och utan vidare ceremoni ryckte henne tillbaka i säkerhet. Alla stodo ett ögonblick orörliga, och derefter vände Maria sitt af förskräckelse likbleka ansigte mot sin räddare. Hon hade insett sin egen fara. Hon såg en främling — en gentleman ungefär af hennes broder Wilfreds ålder, hvilken hade ädelhet inpreglad i hvarje rörelse och anletsdrag. — Jag tackar er mycket, yttrude hon med ännu darrande läppar. Jag visste icke att stormen ännu var så stark. — Ack, låt äfven mig tacka er! utropade miss Bordillion, i det hon med varm tacksamhet lade sin hand i främlingens. Jag tror att ni, näst Gud, räddat henne från döden. Och du Maria, huru kunde du vara så oförståndig och vårdslös? Du må väl gråta! — Den stackars Maria hade alldeles öfverväldigad brutit ut i tårar, hvilka hon naturligtvis kände sig mycket förlägen öfver och skyndade att aftorka. — Kan du icke tacka denne gentleman bättre än så? utropade miss Bordillion, som i sin egen förvirring icke