Göteborgsposten – 29 januari 1867, sida 2

ket intagen af främlingen som hon någonsin vid första ögonkastet blifvit af någon i hela sitt lif, och detta oberäknadt, att han räddat Maria från en så omedelbar fara. — Jag är miss Bordillion, yttrade hon; den närmaste slägtingen som Wilfred Lester och denna unga dam ha, deras far undantagea. Vill ni tillåta oss att fä veta ert namn? — William Lydney. Under det få minuters samtal som följde, syntes det dem som hade de känt hvarandra under åratal. Det är ögonblick och tilldragelser, som nedbryta sällskapsslifvets skrankor mera verksamt än tiden kan göra. Den som dernäst i ordningen kom till stranden var Wilfred sjell. De båda unga männen tryckte hvarandras händer, och William Lydney yttrade lågt några få hjertliga ord i den andres öra. — Jag tackar er för tvenne, tillade han, för mig och för den andre räddade passageraren som nu befinner sig på Sailors Rest. Här kom miss Bordillion emellan och berättade om den fara Maria nyss lupit och huruledes hon blifvit räddad af mr Lydney. Wilfred skrattade. — Det är då lika mot lika, yttrade han till sin nya bekantskap. Om jag räddat er, så har ni deremot räddat min syster, så vi kunna betrakta oss som qvitt. (Forts )