Göteborgsposten – 29 januari 1867, sida 2

observerat Marias ord. Det är iutet tvifvel om att han räddat dig från döden. — Icke från en död, så fullkomligt säker som den jag förliden natt blef räddad från, yttrade han med ett lugnande smälöje, medan Maria mellan sina fuktiga ögonhår blickade upp till honom med djup tacksamhet. — Jag var en bland passagerarne på det der olyckliga skeppet, — tillade han såsom svar på en frågande blick af miss Bordillion, och var en af dem som räddades af lifräddningsbåten. — Är det möjligt! utropade miss Bordillion, vi hörde blott att en gammal herre blef räddad, jemte några af besättningen. — Jo, jag var äfven en af dem. Hade ej en gentleman varit, hvilken tog befäl öfver lifräddningsbåten och förmådde några sjöman att bemanna den, skulle vi alla ha omkommit. Han var icke van vid sjön och helt ung, men han visade mera mod än de mest bepröfvade sjömän. Jag måste söka reda på hvar han bor och tacka honom. -Skall jag säga er, hvem det var — skall jag visa er, hvar han bor? yttrade Maria och blickade upp, drifven af sin kärlek till den unge man han talade om — det var min bror Wilfred Lester. Främlingen log, då han blickade ned på hennes glödaude kinder, på hennes allvarliga ögon, glödande genom de ännu fuktiga ögonhåren; han tänkte att han ännu aldrig sett ett ansigte som varit hälften så skönt. — Lester? sade hun; ja det är det namn jag hört. Miss Bordillion afbröt honom nu: hon var lika myc