Göteborgsposten – 28 januari 1867, sida 2

— Jag är ledsen att ej kunna säga er det, svarade Ravensbird. — Och hvad hade man för anledning att misstänka er? — Tvisten som jag haft med kapten Dane. Den egde rum på morgonen och han Jagade mig bort ur slottet ; tastrofen egde rum samma dag på aftonen, och folks misstankar föllo — naturligt nog, det erkänner jag — på mig. Men de hade orätt. Jag skulle ha räddat min herres lif med mitt eget; jag skulle nästan vilja kalla honom tillbaka till litvet nu på bekostnad af mitt eget, om det stode i min makt. Jag var honom mycket tillgifven och jag är trogen hans minne. — Oaktadt han körde bort er? inföll mr Home. — Tyst! utbrast Raveasbird. Jag ber om förlåtelse, men nägra ögonblicks ordvexling, hvarunder vi båda zingo oss, kunde ej utplåna flera års vänskap. Ja, sir, jag vågar begagna detta ord — vänskap. Han var den föruäme kapten Dane, jag blott hans tjenare, och ehuru han aldrig åsidosatte sin värdighet, lika litet som jag glömde min plats, var det en känsla mellan oss som torde kunna benämnas vänskap. Ingen har varit en trognare tjenare än Jag var mot min herre. Det uppstod några ögonblick tystnad. Ravensbird skötte om elden och gentlemannen vände sig om i bädden. — Hvad har blifvit uf kusinen, Herbert Dane? Jag hörde talas om honom. Han skulle ju gifta sig med en ung lady som vistades i slottet — åtminstone troddes det att de voro fästade vid hvarandra. — Lady Adelaide Errol, sade Bavonsbird, som ej rik