Göteborgsposten – 26 januari 1867, sida 1

Paketpostkontoret är öppet kl. mellan 9—10 f. m. samt 6—9 e. m. med expeditionstid intill kl. 7 e. m. Måndagen d. 28 Januari. sernvägen: Snålltåg afgar till Stockholm kl. 6,0 f. m. —-Blandadt tåg afgar till Stockbholm kl. 7 40 f. m. Meteorologiska Uppgifter. e g sort ve 3 — 1 2 72 2 2 2 2 Vuäderlck. 2 2 blktuiug. Styrka. 2 I 2 2— 2 25 3 25.227 — 5 N. 1 (Klart. — . 2 25.312 — 9,0) NO. 0.5 Hallklart. — 4 20.271 — 4.3 ONO. 1.5 Suo. — — — — — — Veckokrönika. Det som varit och det som är, — Olika omdomen. — En solstråle. — Den ofelbare väderleksspåmannen, — Sand! sand! sand! — Skridskokungen Jackson IIaines. — Fortjusningsdialog. — Artighet mot artighet. — Ett förslag. — Hvad som borde elareras. — Nya Teatern och mera sådant. — Af skedan borde man bli vis! — Den rika Malena. — Konstnotis. — Anekdot. Hvart ha våra trefliga, nordiska vintrar tagit vägen? var en klagan som för icke så fasligt många år sedan fördes i vårt kära Sverige och icke minst här på vestra kusten. Körsnärerna stodo dystra i hågen, när jultiden nalkades, vid sina diskar, dit icke som fordom vid den tiden uppmärksamma äkta män eller nyförlofvade ungersvenner en corps styrde sina steg för att inköpa den vanliga, alltid välkomna julpresenten mufi och krage, eller för att möjligen sjelfva, sina huldgudinnor till ögonlust och sig sjelivom till uppvärmelse, lägga sig till er respektinjagande schubbskinnstulubb eller kreditstärkande bäfverskinnspels med sobelkrage. Regnrocken och guttaperchorna triumferade öfver pelsen, bottforerna och lappkängorna, bortglömda och melankoliska stodo rackarne (förbält ful pluralis och kappslädarne inkilade i vagnbodens mörkaste vrå, under det att slädtällarne, näten och bjellrorna på höganlofts-sal, det vill i våra dagar säga: på vinden, begrafna , under flerårigt dam lägo och drömde om fordna glada minnen. Vintern var blott en myth, en saga i Norden, om hvilken snälla mammor berättade för små beskedliga barn under det att regnet piskade på rutorna oeh stormarne tjöto sina grafsånger kring knutarne. Ty regn och storm, storm och regn, det var allt hvad vintern i den tiden bestod. Men nu ha vi åter vår gamle bekante här, kall och bister som fordom, ömsom yrande och besvärlig. ömsom frisk, klar och strålande som blicken i en nordisk tärnas öga. Och så äro vi glada igen, och göra vi när termometern rakar ner på 22 å 23 grader några besatta krumsprång under våra promenader, så sker detta i glädjen och alldeles icke derföre att vi frysa om händer eller fötter. Kommer aldrig i fråga! Men jernvägstjenstemännen, de hoppa minsann icke af tröjd der de sitta fastkilade i snödrifvorna på jernbanorna i norr, söder, ostan och vestan, och nog svider det i hjertat på jernvägsstyrelsen (i fall den har något!) hvar gång den för snöskottning måste punga ut med äeflore, flere hundra riksdaler, som det på kaflejuntorna i —köping heter om lojtnant 8 och notariens Ys ungkarlsskulder. Nå, nå det är heller icke att undra på! Några timmar efter det linien öfverallt blifvit rapporterad klar, vipps kommer det ett yrväder drifvande med både styrelsen och allmänheten, nya bekymmer ech nya åderlåtningar på jernvägskassan. Jernvägsstyrelsen är nog icke den enda styrelse som skulle önska att året om få gå skottfri. Ja, det är sannt, vintern eger både sina stora behag och d:o obehag, men svårast känns den väl ändå i den sattiges koja. När