Göteborgsposten – 25 januari 1867, sida 2

— —— — — —— båda språken lika väl Då bör ni kallas en amerikanare, sir, ej en fransman. Hvilken skada! — Jag tror att jag bör kallas det, medgaf han i skämtande ton. — Och har ni kommit hit i affirer, sir? — Jag tror i sanning att jag kommit hit för mitt nöjes skull; för att se mig omkring — eftersom Jag alurig haft äran att se gamla England förr, svarade han godlyut. Huru många frågor ämnar ni ge mig till, mrs Ravensbird? — Det är min franska natur och jag måste bedja er ursäkta det, svarade hon med artighet. — Om jag skulle göra er en fråga i utbyte! Finnes det någon skräddare när i — hvad kallar ni detta ställe — Danesheld? Se på mig. Han räckte ut en arm och ett ben. Saltvattnet hade gjort att kläderua krymt ihop, så att de suto temligen illa på honom. Ja bevars, det fanns en förträfflig skräddare, som nyss kommit tran ett etablissement i London. Han hade blifvit sjuk i denna stora osunda stad och kommit hit nu, der hans hustrus vänner bodde, samt öppnat en skräddeributik nästa dörr iutill mr Wildes, läkarens, och hans snitt på kläder var utmärkt; mylord Dane har sjelf hedrat honom med beställning på en drägt sistlidne vecka. Kände gentlemannen mylord Dane? — Ej jag, svarade mr Lydney. Han är den förnämste personen här, förmodar jag? j — Den förnämste på många mils omkrets, svarade