samma. Den yugre stod just i begrepp att följa efter, då han fattade WIIrd Lesters hand: — Näst Gud harva vi er att tacka för att våra lif denna natt blifvit räddade, sade han. Jag hoppas att få uttrycka min tacksamhet för er bättre än jag kan göra nu. Rösten gaf tillkänna att det var en gentleman som talade. Det var en gentlemans förbindliga ton och vardade språk. En tredje person följde dem i vagnen; det var den orvan omtalta sjömannen som blitvit räddad. Vagnen tor al mot Sailors Rest, sedan mr Ravensbird begifvit sig i förväg för att ha allt i ordning vid framkomsten. Wiifred Lester började mönstra sin andra besättning. Gamle Bill Gand skulle äfven denna gång vara med. EU IJ ni, Dick, ropade Wiltred, i det ban stötte en man tillbaka med armen. Jug vill ej ha er med. . — Och uvarföre det? sade mannen. Jag är stark nog. Jag har blifvit ännu starkare än jag förr var efter min sjukdom i somras. Stark var han väl kanhända, men Wilfred Lester hade andra skäl emot honom. Mannen hade hustru och sju små burn. — Jag vill ej tillåta er att medfölja, säger jag. Stanna qvar, Dick! Vi ha ingen tid att förlora. Knappt hade dessa ord gått ötver Wilfreds läppar förrän ett ljud, såsom ett gemensamt anskri af många röster, fördes till stranden af vinden. Det var samma slags anskri som hörts förut när de första af dem som befunnit sig på skeppet kastades öfverbord; ej ett rop af förtvitlan, ej ens af fruktan; utan mera detta ofrivilliga utrop som