— -A42WeAAW——— met: ett beqvämt och vackert rum i första våningen. Under det man hjelpto honom från vagnen upp till rummet, kastade madame Sophie en granskande blick nå honem och kom till det resultat att han var en storväxt gammal man. Hans hår var silfverhvitt, hans anletsdrag bleka, så vidt hon kunde se dem, ty de doldes till stor del af det nedfallande våta håret och kappkragen. Denna kappa hade bliftvit lemnad af Mitchel, kustvakten. Den skeppsbrutne hade återhemtat sig så pass mycket att han kunde afboja allt bistånd som erbjöds honom i rummet; han gned sig sjelf vid elden för att bli varm, lade sig mellan varma lakan och ringde på klockan. Han önskade en stor spilkum het hafresoppa med något brandy uti. När uppaseerskan bar det in till honom, medförde hon ett budskap. Den unge mannen, hans kamrat i olyckan, önskade veta om han fick komma in eller om han kunde göra någonting för honom. Nej, var det svar hon medförde tillbaka. Den unge mannen gjorde bäst i att ej förlora någon tid innan han sjelt ginge till sängs. Han kunde komma in på morgonen, om han så funne för godt, och ingen annan finge oroa honom vidare, så vidt han ej ringde på klockan efter dem. (Forts.)