Göteborgsposten – 23 januari 1867, sida 2

Han vände sig om för att begifva sig till den lill: hafsbugten, men femtio röster ropade etter honom. — Det skulle vara ett vansinne att försöbka det! Vil han gå i en säker dod? Han och hans båt skulle uppslu kas på samma gång. — Nå, må vi då bli uppslukade, svarade Wilfred. Se dit! tillade han, hållande sin hand i riktning mot skeppet När en hop af era medmennfskor uppslukas af hafvet, när ni se dem vanmäktigt kämpande mot vågorna, stå ni och tveka om ni skola försöka rädda dom — och ni vilja kallas raska sjömän? Nej, följen mig, män! om det är någon af er som förtjenar detta namn! Huru smittsamt är ej exemplet — huru kraftigt verkar ej liten smula uppmuntran! Åtskilliga förklarade sig redo att bemanna lifräddningsbåten, och nästan hela hopen följde efter Wilfred Lester. Han var redan sysselsatt med båten när de andra nådde fram till honom. En röst hördes som förklarade att om lifråddningsbåten måste sättas ut, vore det bäst om mr Wilfred Lester ej vore med bland dem som bemannade den : nau var ingen sjöman. Wilfred Lester uppfattade orden och vände sitt vackra ansigte åt det håll hvarifrån ljulet kom. — Hvem sade det? frågade han. — Det var gamle Bill Gand. Och Bill medgaf det. — Ni är er ej lik i afton Bill Gand. Tror ni att ag skulle yrka på att andra kastade sig i en fara, som ag ryggade tillbaka för?