Göteborgsposten – 23 januari 1867, sida 2

— Väga er i båten, master Wilfred, och ni skall ej kunna nå skeppet, ropade Bill, hvarken ni eller de öfriga. — Det är möjligt; men jag tror att vi kunne hoppas på ett bättre resultat, var Wilfreds svar. Vi begifva oss ut för en god sak och Gud är öfver oss. De sista orden gjorde sin verkan, ty af alla har sjömannen den mest obegränsade förtröstan till Guds barmhertighet — en enkel, barnslig förtröstan som många hvilka kalla sig mera religiösa borde afundas. De tvistade nu om hvilka skulle bemanna båten och blefvo allt ifrigare och ifrigare. — Detta är min expedition, sade Wilfred Lester, och hans röst egde detta befallande uttryck som i faran ofta framkallas hos vissa personer. Hade jag ej varit, skulle ni ej ha försökt den; lemnen mig derföre privilegiet att utvälja mina män. Bill Gand, vill ni bli en af oss eller ej? — Ja, svarade den gamle sjömannen, om också endast för att taga vård om er. Min hustru är i kyrkogården och mina två gossar äro under vågorna: jag skall saknas mindre än någon annan. De andra voro snart nämnda och de gingo i båten. Wilfred skulle följa dem, när någon kom och ställde sig intill bonom. — Skall det inverka något på er om jag beder er att ej kasta bort ert lif? Talaren var mr Lester. Wilfred tvekade ett ögonblick innan han svarade: — Jag kun ej på något vilkor öfvergifva expeditionen: icke destomindre tackar jag er; jag tackar er hjertligt,