nor bland dem kastade sig på knä och anropade Gud om förbarmande för de drunknande. I detta ögonblick upptridde en annan person i hopen, en porson som ej förr tycktes ha varit bland åskådarne. Det var Wilfred Lester. Han bar jagtdrägt, som han gjort då Maria tidigare på aftonen mötte honom. — Gode Gud! utropade han efter att ett par ögonblick ha stadigt betraktat fartyget; det måste ha stött på grund! -— För fem minuter sedan! — Hvad är det der i vattnet? frågade han efter en ytterligare paus. — Menniskor som hålla på att drunkna. De blefvo borispolade från fartyget nyss. — Menniskor som hålla på att drunkna! upprepade han. Och ni försöka ej att hjelpa dem? En person vid hans sida pekade på de skummande vågorna. — Låt åsynen af det upprörda hafvet svara er. — Det är ej något svar, sade Wilfred Lester. Hvar är lifräddningsbåten? Han vände sig om och mr Lester drog sig tillbaka midt ibland hopen; han hade ej lust att komma i beröring med sin son. Lorl Dane deremot stog fram och lade sin busl på den unge mannens arm. — Ni är för mycket uppskakal. Lester, sade han lugnat, och jag orkinnor att detta är en anblick som är mer än tillräcklig för att komma äfven det mest stoiska hjerta att klappa af sinoosrörelse. Mon ingouting kan göras.