vänare på benen och nere vid hafsstranden. Skeppet som af stormen så småningom drefs mot land hade nu kommit å nära att ljudet från dess kanoner tydligt kunde urskiljas. Två gentlemen gingo tillsammans arm i arm, och hopen delade sig för att lemna dem plats: de voro lord Dane och mr Lester. — Det är ju helt nära stranden! utropade lord Dane i ängestfull ton. — — En halftimma till. mylord, och det skall stöta mot klipporna. svarade en åskädare. — Mina vänner, sade mr Lester. särskildt vändande sig till de fiskare och sjömän som voro församlade på stället, kan ingenting göras? Ett doft nej från flera röster hördes till svar. — Der är lifräddningsbåten, ropade lord Dane. Fiskrarne och sjömännen skakade sina hufvuden mal ett sorgset småleende. Ingen lifräddningsbåt kunde sitta ut i en sådan sjö som denna! Åskådarne på stranden hade kanhända aldrig vasi vittnen till ett så sorgligt skådespel. Man kunde nu nist a urskilja besättningen på däck, af hvilken några stodo mal utsträckta armar, och likväl kunde ingen lemna någon hje ). Skeppet närmade sig oupphörligt — sakta man Säkem Två timmar efter det slottsklockan börjat ljuda, stötte fartyget mot en klippa; många blefvo härvid af vigorna sopade öfvorbord, hvilka derefter började eftor sina ringa wafter strida mot vågorna lika hopplöst som skeppet gjort. 30p af förtviflan nådde åskådarne på stranden; flora qvin