Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 2

ha misstänkt hvar och en annan som helst för att ha begått det stora brottet än värdshusvärden på Sailors Rest. Mrs Ravensbird satt vid disken. Hennes vanliga plats om aftnarne var i deras enskilda hvardagrum; men detta råkade vara beläget åt sjösidan och hon hade kommit ut derifrån tillstoppande sina öron. Sophia såg äldre ut i trots af de konstgrepp hon använde för att bibehålla sin ungdom. Hennes sätt hade dock ej förändrats: hon var frispråkig och snarfyndig i sina svar som: förr. De hade ett enda barn, en gosse som de gåfvo en ypperlig uppfostran och som nästan alltid var borta i skola. Han var född tolf månader efter deras giftermål och det såg ut som han skul:e bli enda barnet. Härmed var åtminstone Sophie ej missnöjd. En dag under det gossen hade messlingen och tycktes vara illa deran, uttryckta en grannvinna sitt beklagande för mrs Ravensbird öfver att hon ej hade något mera barn. Sophie betraktade den talande full af förvåning. Kunde folk tro att hon skulle vilja underkasta sig besväret af två barn? — arbeta för två? — samla penningar för två? frågade hon vrelgad. Pas si tåbe! — Huru befinner Cattley sig? frågade an af sällskapet, medan han började stoppa en ny pipa. Ravensbird, till hvilken talaren vändt sig, brydde sig ej om att svara. Han hade just räckt en mugg öl åt en annan af sällskapet och öfverräknade betalningen derför. — Jag frågade er, värdshusvärd, om ni hört hur det