Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 2

båt, som beror helt och hållet på maskinkraft, är ett oting, hvars användande kan medlöra en mindre nations undergång, om derpå dess kustförsvar grundas. Förhållandet är visserligen icke detsamma för en öfverlägsen makt, som har ostörd besittning af det kringliggande hafvet och som, alla andra fördelar oberäknade, kan anfalla när han är bäst beredd och vid den tjenligaste tiden. Den svagare anfallna makten deremot måste oupphörligt bevaka hotade positioner och derunder uppbränna det obetydliga kolfsorräd. som en bepansrad, tungt bestyckad och maskinbelastad kanonbåt kan föra. Fienden, som är i tillfälle beräkna nästan på timmen huru länge kolförrådet varar, kan manövrera tills det kritiska ögonblicket är inne, och då anfalla den redlösa kanonbåten, hvilken, oförmögen att intaga tillbörlig position, faller i fiendens händer, emedan konstruktören — förbjuden att kasta å sido tidehvarfvets största uppfinning — icke hade beredt nödiga medel för användandet af svenska senor genom att verkställa hvad bristen på engelska stenkol för tillfället gor omöjligt. Insändaren af den ifrågavarande kritiken inser utan tvifvel, vid ett mera moget betänkande af de svårigheter, som under krig med en öfverlägsen fiende i många fall gör anskaffandet af kol omöjligt, oriktigheten af det påståendet, att en kanonbåt är oberoende och rörlig, derför att den är försedd med ångmaskin. Hade han en tillbörlig kännedom om de nästan gränslösa svårigheterna under amerikanska kriget att anskaffa och hafva kol till hands på alla behöfliga ställen — och detta oaktadt en otalig transportflotta, med den stora fördelen att man egde full besittning af sjön — så vore hans begrepp i afseende på rörlighet utan tvifvel nu icke hvad hans kritik ådagalågger. Hade han dessutom varit i tillfälle att se, huru vid alla möjliga tillfällen pansarfartygen bogserades, emedan man fann detta sörmånligaro, än att på kusten riskera öppnandet af däckluckorna, att fylla de tömda kollårarne, så hade han icke så strängt fördömt handkrafts-systemet, derför att bogsering är nödig för större afstånd. Hvad det obetänksamma yttraudet angår, att propellerns omvridando är Ågalerslafse-arbete-, så har insändaren säkert allaredan insett sitt misstag. Resultatet af propellerns rörelse är ju att gifva båten och kanonen den fördelaktigaste position, för att förstöra flendens fartyg. Kan sådant arbete anses vanhedrande — är det forskande?? Hvilken svensk finnes, som, då nationens sjelfetändighet är i fara, icke skulle anse det för en heder att intaga en plats på roddarbänken! Ingalunda ar det meningen, att i fredliga tider trötta manskapet med färder Lodrägliga och långsamma utåt de vidsträckta skärgårdarna. Tulracklig ofuing att lära, huru propeller-mekanismon. båten och kanonen böra skötas, detta allena är vddigt. Rörande tornets styrka, så medgifves gerna, att insåndarens kritik vore rättvis, om båten ej kunde bära ett torn med baksidan lika stark som fronten. Förhallandet är, att med fullt ammunitionsförråd etc. ete. om bord, så ligger ej skrofvet tillräckligt djupt för strid. Yuwerligare 50,000 skålp. fordras för detta andamål, hvilket är mera än vigten af de plåtar, som åro nödiga att göra baksidan af tornet lika tjock som framsidan. Upplysningsvis må nämnas, att jag ännu icke inlemnat till sjöförsvarsdepartementet dealjritningen af tornet. Afvenledes att ändamålet med baksidans förtunuing. å den öfversända ritningen, är att Visa, huru tör besparings skull vigten kan förminskas. Kunstruktioneu är för öfrigt sådan, att både torn och styrhus kunna förstärkas med nya plåtar, når man behagar Felaktiga beräkningar rörande kraft och hastighet ligga utan tvifvel till grund för insändarens påstående, att Lunder litet motsqvalpkanonbäten skulle gå baklänges. Den, som känner, att sortskaffningskraften är öfver 800 skålp., och besinnar, att den lilla båten ligger knappast en fot öfver vattnet, förstår, att den icke kan kastas baklänges af litet motsqvalp. Skulle i närheten af kusten storm uppstå, så anlitag ankaret; ett tillförlitligt medel att hindra den befarade färden baklänges. Insändarens missnöje med den nya kanonbåten: derför att, segrar man i striden, så kan man på grund af fartygens längsamhet ej fullfölja segern, visar tydligen, att han icke rätt upplattat det nya sjökrigssystemez. Med seger i strid mellan pansarsartyg, menas, att man sänker sin motståndare eller förstör hans rörelseförmåga. Uti intetdera fallet har den senfärdiga kanonbåtens segrande befälhafvare skäl att knota öfver bristande snabbhet. Och skulle motståndaren vara för stark att såras eller sänkas, så bar man ju intet skäl att beklaga sin oförmåga att förfölja. Insändarens yttrande om förhuggningar, 4förskansningar, besästade positioner, starka befästade stodpunkter m. m. bör ej till ämnet. Sverige vore i sanning att beklaga, om försvaret af de vidsträckta kusterna fordrade sådana oerhördt dyra anläggningar. Det är lyckligt för vårt land, att monitoren och pansarbåten hafva afskaffat sådana kostsamma medel att bevara vårt oberoende. Ehuru författaren af den ifråghvarande kritiken helt och hållet lemnat kostnaderna ur sigte, så tillåter jag mig dock påminna honom, att nationens tillgångar aro alldeles otillräckliga för en ångflottas bildande och underhåll, talrik nog att kämpa mott. ex. Ryssland, och att den föreslagna kanonbåten är så billig, att man nu i Sverige kunde bygga en flotta, bestående af 100 shdana båtar, för hvad det i Englan och Amerika kostar att bygga ett pansarskepp af första klassen. Slutligen får jag påminna kritikens anonyme författare, att den billiga båten bär en kanon af större kaliber och kraft, än hvad något fartypz, tillhörande europeiska sjömakterna, ännu blifvit beväpnadt med. Följaktligen, om grefve Platens förslag tillbörligen utföres, så blifver vårt kustförsvar sådant, att vi kunna trotsa hvilken sjömakt som helst. Newyork d. 28 December 1866. J. Ericsson. ? FFFFF 1 Ev