Göteborgsposten – 22 januari 1867, sida 1

XVII. — Skeppsvraket. Sällan hade tillochmed de äldste af Daneshelds innevånare upplefvat en sådan natt som denna. Stormen var förfärlig. Ån genomfor den luften med ett rysligt hvinande, än skakade den gamla väggar och skorstenar och kom gamla uthus att ramla, än störtade den omkull de få män och qvinnor som vågat sig ut. Hade ej blåsten varit, skulle denna natt varit nästan lika ljus som dagen ty den stora klara månen var i sitt fylle; men de moln som sväfvade öfver den fördunklade dess sken beständigt, så att en mörk skymning föll öfver jorden. En flock män voro samlade i skänkrummet på Sailors Rest. De voro helt visst i skydd der, men huset låg med ena sidan mot sjön och tycktes knaka och skaka med blåsten. Richard Ravensbird satt der och passade upp sina kunder, talande föga som vanligt. Han såg ej en dag äldre ut än då vi sist sågo honom och var lugn, flegmatisk och allvarlig som alltid. Ravensbird hade gjort goda affärer på Sailors Rest. Han och hans hus voro lika oklanderliga och han hade förvärfvat hela Daneshelds aktning. Om hans lifs mål varit att frigöra sig från hvarje misstanka som en gång hvilat på honom rörande den för tio år sedan passerade händelsen med Harr Dane, så hade han fullkomligt lyckats, och tillochmed i dender depöten för sqvaller, kustvaktstationen, skulle man