PAR ÖVV1I11 841 De flesta platserna äro nu besatta. En gammal ryss står ute i banhallen i itrigt samtal med en annan, något yngre. Han omfamnar och kysser honom, gråter och gestikulerur, så att man skulle tro att han toge afsked sör att göra en olrivillig resa till Sibe-J. rien; men saken är ej så farlig. Den förstnämnde är en rik sideshandlare från trakten kring Moskwa, hvilken varit 1 staden för att sälja hela sin trakts skörd, hvilken han enligt vanligt bruk köpt innan säden ens kommit upp ur jorden. Men priset har fallit och han har förlorat 30,000 silfverrubler; det är denna underrättelse, hvilken kostar honom så många tårar, dem bränvinet föröfrigt hjelper till att pressa fram. Han måste emellertid slita sig lös då dörrarne stängas; men medan tåget brusar ut från banhallen, gör han genom fönstret sitt testamente till sin vån, enär han efter en sådan stöt omöjligt kan letva länge och måhända aldrig skall se sitt hem mera. Fattig är han emellertid i alla fall icke, åtminstone att döma efter de summor han bestämmer för sin dotter. Åtskilliga skratta helt högt åt den långskäggige gamle i den tjocka kaftanen, flera göra andäktigt korstecknet, såsom alltid vid början af en dylik resa, ett) ar unga damer fnissa högt, den gamle ut4 8 3 8 dundrar ett straffande al till dem, som kunna skratta åt hans olyckor, lokomotivet kommer de skrattande till hjelp och hvisslar ut honom. — Resan är börjad. Det första man vanligen gör, då man börjar en längre resa, är att undersöka hvem man skall dela sitt öde med, och jag dröjde icke med att Åuppgöra inventarium. I tjugo timmar skulle vi vara wullsammans — med godståg åtgå tretiosex — åtminstone de flesta af oss, och med elt halft ögonkast kunde man se, hvilka som hade i sinnet att hålla ut till slutet. De unga damerna försvunno redan vid första stationen, men de ötriga började att på allvar göra sig beqvämt; en ung herre, som försäkrat sig om ivenne platser midtemot hvarandra, utmärkte sig härvid isynnerhet. han lade tvärsötver emellan båda sätena, uppdrog derefter ett slags liten madrass, blåste upp sin guttaperchadyna medelst maskin och utsträckte sig nu med sin pipa och en bok, hvarje passagerare som oftast sin privata belysning med sig. Jernbanvagnarne äro för öfrigt inrättade på amerikanskt vis, och rådgör man blott med sir maklighet, utan att fråga sin börs, så kan man på jernbanorna i Ryssland resa lika beqvamt, som någonstädes i verlden. Man tager då en sofkupe, dukar bordet framför de beqväma sofforna i bottenvåningen, då man vill äta, arrangerar ett spelparti på qvällen och går slutligen en trappa upp i banvagnen, då man önskar sofva, allt under det man flyger åstad påAngdrakens rygg. Utom det förut omtalta originalet och den unge, lättjefullt utsträckte mannen, funnos ett halft dussin andra i den stora kupeen, och det dröjde icke länge innan vi alla blefvo bekanta med hvarandra och bildade liksom en liten familj, inom hvilken förhållandet blet allt mer förtroligt i samma mån som vi aflägsnade oss från hufvudstaden. En un handlande från Moskwa, som vände tillbaka hem med sin hustru, var isynnerhet outtröttlig i sin vänlighet, och innan vi åkt många mil, hade jag sått en inbjudning att besöka dem i deras hem. Hustrun var från Ekaterineburg i Siberien och skyndade att meddela, att Siberien alldeles icke var så dåligt, som solk, och isynnerhet utlänningar, trodde; kallt var der visst, men så tog man pels på. Hon gaf mig nästan lust att från Moskwa resa vidare genom sin inspirerade beskrifning öfver de vackra partierna i Uralbergen, hvilka man måste passera för att nå hennes födelsestad. rDet är en romantisk resa, fortsatte hon, roch mycket roligt är det att passera den store vägvisaren midt i bergen, marmorobelisken, på hvars ena sida man läser Europa och på hvars andra man ser ordet Asien. Begif er en gång dit, ni skall icke ångra det. Hvad mig beträffar vände jag gerna tillbaka. Maa lefver så angenämt och trefligt tillsammans, och tillochmed personer som kommit dit emot sin vilja önska sällan att resa derifrån, då tiden kommer att de kunna. Och den vackra unga frun såg så litet siberisk ut i sin nätta parisiska resdrägt, att man började tro på möjligheten af att lefva glad och nöjd i detta rysliga Siberien. Moskwa var ju tillsvidare vårt ännu aflägsna mål, men tanken flög öfver Uralbergen och ännu längre bort. Det kunde vara ganska intressant att Han framtog först tvenne långa kappor, hvilka efter utt ha ställt sin ljusstake på ett passande ställe, för att straxt kunna tända då mörkret inbröt; ty utom lampan i vagnen har aflägga ett litet besök i Iskutsk, och derifrån skulle man ju icke ha så långt till Kimkhta, som ligger på stora vägen från Petersburg till Peking. Man reser hastigt nu för tiden, men kunde man resa med tankens snabbhet! — ja då vore man ju redan nu i det himmelska riket.