IIIIH111I650 A44144A6 MI —— — Mellan Petersburg och Moskva. Vi ha redan förut meddelat våra läsare skildringar från Ryssland af den genialiske danske författaren Robert Watt. I ett af de senare numren af tidningen Figaro finna vi en skizz af samma hand öfver en resa från Petersburg till Moskwa. Vi meddela här denna skizz: Önskan att besöka Moskwa då man är i Ryssland bemäktigar sig en allt mer och mer, och detta är kanhända derför att Petersburg är så litet ryskt som en stad i Ryssland någonsin kan tänkas vara. Man går från den engelska klubben till den franska teatern och slutar qvällen i en tysk bierhalle; man vandrar så länge omkring på de snörräta, om Berlin påminnande gatorna eller på de boulevardaktiga Prospekterna, att man till slut på allvar tår lust att lefva bland något äkta nationelt, och ingenstädes kan man lättare tillfredsställas än i Moskwa, Rysslands hufvudstad från fjortonde århundradet, så rikt på minnen alltifrån, den tid då Tamerlan härjade staden och intills dess att Napoleon slog upp sitt hufvudqvarter i Kreml. Det gamla mödosamma sättet att resa i tunga karosser, förspända med tre vid sidan af hvarandra galopperande hästar öfver de eländiga, på vissa ställen nästan osarbara vägarne, tillhörer nu en försvunnen tid. Då och då ser man ännu dessa åkdon på gatorna i S:t Petersburg, då någon egendomsfurste kommer till staden eller resande skall till ett ställe i omgifningarne, dit många banors jernarmar ännu icke hunnit; och man får liksom en flägt från det inre af landet vid en sådan syn. Den dammiga kaleschen med den oviga korgen på de tunga hjulen, de at smuts öfverstänkta och rykande hästarne samt den skäggige karl som kör dem — allt ser äkta moskovitiskt ut; tanken på att flyga dit hvarifrån de kommo bemäktigar sig en, och man kommer mycket lätt nu för tiden, N.B. då man blifvit väl installerad i någon jernbanevagn. Detta sker nemligen icke alldeles utan möda; åtminstone gjorde jag den ertarenheten då jag stod på bangården i Petersburg för att börja min resa till det stora inre — till Moskwa. Väntsalarne voro fulla af de mest olika menniskor och en öfvervägande del af dem röjde tydligt genom sitt utseende, att de blott varit på ett kort besök i hufvudstaden och voro på hemvägen. I det lysande och moderna Petersburgs hvimmel hade man icke lagt märke till alla dessa groteska figurer, till dessa egendomliga drägter; men här hade man dem samlade i en lätt öfverskådbar massa, Dörrarne ut till banhallen öppnas af de unitormerade betjenterna, och folk strömma ut, medan de uniformerade, som uttört denna del af sin pligt, se ut som de dermed hade gjort ifrån sig och nu kunde lugnt ötverlåta åt publiken att tränga hvarandra åt alla håll, utan att de vidare behöfde taga den ringaste notis om den allmänna förvirringen. Man går ut och in i de långa i båda ändar öppna vagnarne, blir skuffad, erhåller snäsor och får ingen varaktig stad; man framvisar biljetterna och får till svar en grymtning af en af betjenterna, hvaraf man icke blir klokare. Klockan ringer andra gången, medan tumultet och förvirringen tilltager. Talar man icke ryska äro alla andra språkkunskaper till ingen nytta, och först etter att ha användt ett allmänt gängse meddelelsesätt — penningmedlet — kan man tala hvad språk man önskar, den trågarapde betjentens uppsattningsförmåga skärpes i den underbaraste grad, och han vet straxt hvad man önskar. Han ombesörjer munhuggningen med kolleger och resande — ty sålant är alldeles nödvändigt —; man sätter