Göteborgsposten – 18 januari 1867, sida 2

— Jag undrar på att de läto er gå ut en sådan afton som denna, sade han plötsligt. — Jag begärde ej tillstånd dertill; jag gick ut det förutan. Huru är det med Edith? Frågan framsades i en tvekande ton. Wilfred märkte detta. . — Hvad! Jag förmodar det är högförräderi att fråga efter henne! Ha de förbjudit er tillochmed att nämna hennes namn? Se så, Maria, erkänn; ni kan ej säga mer än jag misstänker. Maria gick tyst. — Kanhända de ha förbjudit er att tala till mig, ifall vi händelsevis skulle mötas? fortfor han. — Nej, Wilfred, de ha ej gjort det ännu. Säg mig huru ni befinna er. Är Edith bättre? — Edith blir aldrig rask, så länge förhållandena äro som de nu äro. Om det är rättvisa i himlen — — Tyst, Wilfred? Det tjenar ju ej något till. — Och skadar ej heller. Nästa förbud som utfärdas blir väl, förmodar jag, att ni ej får tala till mig. — Skulle ett sådant förbud utfärdas, Wilfred, är det till en del ert eget fel, svarade hon. — Utan tvifvel. Felet är alltid på min sida och rätten på deras. Men jag väntade ej att få höra er säga det. — Ni är lättretlig mot mig utan orsak, Wilfred. Ni vet att jag älskar er mer än någon annan i verlden. Jag fruktar att jag ej ens älskar vår far — ehuru det kan