lig för henne, var det kanhända en helt naturlig villfarelse. Hon trodde att han bönföll om hennes ynnest, ej för att hon skulle bruka sitt inflytande hos någon annan. En mäktig rörelse skakade henne, hvilken efterträddes af ett slags dödskyla. — Har ni glömt hvem jag är? frågade hoa i en låg, stolt ton, ej så mycket af harm, men emedan hon verkligen trodde att han glömt det. Ni glömmer er sjelf, lord Dane: jag är mr Lesters hustru hans barns moder. Lord Dane släppte hennes hand, och ett ofrivilligt skratt frambröt innan han kunde hejda det. Någonting i dess ton skorrade obehagligt i hennes öra. — När ni förkastade mig för att gifta er med mr Lester, lady Adelaide, förstod jag fullkomligt att jag var förkastad för alltid. Tro mig, jag återtog detta alternativ såsom ett oåterkalleligt öde. Jag har aldrig vågot tänka att jag kunde finna ynnest hos er igen, hvilka förändringar eller omständigheter som än kunde inträffa. Jag ber er tusen gånger om förlåtelse för att jag uttryckt mig så illa, som jag inser att jag måste ha gjort. Jag blott ville bedja om er förbön för mig hos er sjufdotter Maria Lester. En brinnande rodnad af blygsel färgade lady Adelaides kinder. Aldrig kunde en qvinna falla i en mer förödmjukande villfarelse. Hon kunde ha varit färdig att slå sig sjelf för sin dåraktiga villfarelse; hon, kunde ha varit färdig att slå lord Dane. När hon öppnade sina läppar för att tala kom intet ljud öfver dem. Han hade i alla händelser varit uppriktig: han hade ej med en enda