Göteborgsposten – 16 januari 1867, sida 2

Råttegångsoch Polissaker. Från Upsand. Vid Trögds härads olutting d. 21 sistl. December fortsattes åter rausakningen med för dråp å rekryten Thyr tilltalade garfvaregesällen Carl August Husselius. Nu likasom vid förra ransakningstillsallet förekom eu anklagade inför rätten osängolad, erkände fortfarande hvad honom till last låg och vidhöll sin uppgift att vittnet Häggqvist, som ock var tillstädes, uppmanat honom att utdela det dödande slaget en uppgift som den senare vissserligen bestridde, men som likväl erhöll full trovärdighet genom Husselii i öfrigt Öppna, rediga och sauningsenliga bekännelse. Den anklagades prestb.tyg upplastes och innehöll att hang föregående vandel varit klanderfri. Derefter förklarades ransakuingen slutad och domaren affordrade åklagaren dess slutpåstående, hvilket skrifteligen afgafs, antydande att denne icke ansåg åklagarekallet ovilkorligen medföra skyldighet att, i likhet med vanlig praxis, framställa yrkande om den tilltalades bestra frning efter högsta straffgrad, enär påståendet, med fästadt afseende på de många mildrande omständigheter som talade för den anklagades skonsamma behandling, inskränkte sig till yrkande af 2 års straffarbete. Domstolen dömde dock den anklagade tiil 4 åra straffarbete. Husselius afhörde med lugn och undergifvenhet sin dom, utan att deremot anmäla något missnöje; men likväl bemårkte man vid hans afträde från rätten, att han icke kunde undertrycka en viss sorgbundenhet öfver sitt öde. Härefter infördes läsarepresten Anders Magnusson Ullsten eller Tinör, häktad och tilltalad för begången inbrotiwstwld i Östersta Kungshusby socken af guldnipper och fruntimmerskläder. I likhet med vid förra ransakningstillsället var denne utstuderade skälm nu noga beräknande i sina oftast fintliga, alltid ögonblickligen till hande hafvande svar på domarens frågor; men blef likväl förbluffad och förvånad då domaren uppläste en inhändigad skriftlig berättelse om hans transaktioner med tjufgodset, som hsn några dagar efter stölden medfört till Strengnäs. Af denna berättelse fick man veta, att han utgifvit sig dels för rättare vid Grönsö sätesgård, dels att han nyligen blifvit enkling och fördenskull ville afyttra sin aflidna hustrus nipper och kläder, dels ock att han ämnade gifva som present åt sin fästmö en medaljong af guld, som han mot en del af tjufgodset sig tillbytte. Etter åhörande af denna berättelse vidgick han slutligen att det vore möjligt att han yttrat någonting dylikt, men förmodade sådant likväl hafva härrört af hans då tillfälligtvis berusade tillstånd, emedan han på morgonen samma dag förtärt en större myckenhet öl — men ej bränvin — nej, långt derifrån! Sådant skulle hafva varit under hans värdighet; nog af, någon sanningsenlig berättelse om stölden och hvad derefter förefallit, kunde denne skrymtare ej förmås afgifva, viljande tillochmed påstå, att den del af tjufgodset, som ännu icke tillrättakommit, blifvit honom frånstulet. I det prestbetyg, som upplästes, titulerades mannen för lösdrifvare, hvilket högeligen generade honom. För inkallande af flere vittnen uppsköts denna ransakning tillsvidare. — De olika intryck som dessa begge fångar gjorde såväl på rätten som på tingsmenigheten voro vidt skilda. Man såg i den förra visserligen en förbrytare, men en sådan, som af öfverilning och utan afsigt att dräpa begått det brott, derföre han på egen angilvelso tilltalats, och hvartill ban ofrivilligt varit vållande; men i den senare deremot den skenhelige jesniten, som för vinnande af något sitt ändamål, ansett sig kunna begå hvad brott som helst, utan att derföre känna riugaste ånger, ja, i denne tjuf, en mästare i kons en att förställa sig, fick man on ytterligare bekräftelse derpå att de s. k. fromma läsarne, på sanningens och redbarhetens vägnar, ibland icke äro mycket att lita på, äfven om de utgått från de från ett visst bäll beprisade skolorna i Christdala eller Hvetlanda. ————————— LL A -— — :t.