— —77 ——— — —— om hon fruktade att hennes förföljande fantom skulle komma in i kroppslig måtto. Men det var endast Tiffle som inträdde, mycket tyst och ödmjukt sasom vanligt. — Mylady, ber er tusen gånger om förlåtelse för att jag vågar störa er här, men jag tänkte att fråga er om ni ej skulle tycka om en brasa i ert toilettrum. Blåsten blir allt starkare och starkare. — En brasa! Nej, det tror jag ej; det är varmt nog. Det kan ni göra huru som helst med. — Då skall jag tända på en, ty jag tror att det då blir trefligare för mylady derinne, sade Tiffle i det hon gjorde ett slags nigning då bon vände sig mot dörren. Men i stället för att gå ut såg hon sig tillbaka igen. — Det går rykten i afton om att uppsyningsmannen är döende — om mylady ursäktar mig för att jag stannar och berättar det. Och mylady, tillade hon sänkande sin röst, den långe som var ute med de andra var mr Wilfred Lester. Det blir ej angenämt för någotdera partie; mylady, om Cattley dör. — Tiffle, jag kan alldeles icke tro på denna historia sade lady Adelaide i det hon flyttade sig från spegeln och gick att sätta sig på en soffa med ansigtet vändt mot tjenarinnan. Han kan aldrig ha vågat sig in i ett sådant företag som detta. Det skulle ju bli transportation minst! Ju mer jag tänker derpä, desto mindre tror jag det; och för himlens skull var försigtig i ert tal och lät det cj komma till mr Lesters öron. Det måste vara osannt sqvaller. — Mylady — jag ber er om förlåtelse — ha de