— — Petrus Muncks barn, hvilka samtlige på grund af sadrens förtjenster upphöjdes i adeligt ständ och antogo namnet Munck af Rosensköld. Flertalet af dessa barn umärkte sig för en starkt utpreglad originalitet. Några stodo på gränsen al snille. Ebernard Zachurias Munck at Rosensköld var långe en trejdad läkare, men satte ändå högre värde på alt anses som en utmärkt statswan och deltog vid många riksdagar i riddarhusdebatter, företrädesvis då det gällde finanserna. Han ullbörde oftast minoriteten och beklagade då att ridderskapet och adeln icke kunde följa med hans tankegång. Prot. David M. af Rosensköld, David i Qvistwolta, var i flera vetenskaper en lärd man, men ändå mera bizarr, och fastän kyrkoherde på landet, fullt ötvertygad derom att hans egentliga kall varit taltberrebanan. Lagman M. at Rosensköld hade en domsaga i Norrland, som han i många år skötte, och då vid invecklade mål 1734 ars lag af honom ansågs ofullständig så tvekade han ej att döma efter Code Napoleon. En tjerde broder till dessa ofvannämnda var protokollssekreter. Då han en gång förde protokollet i statsrådet för justitiearender, skulle den orkeslöse Carl XIII underskrifva en handling, men tappade pennan. Rosenskolds morbror, d. v. statssekreteraren Roseublad, gaf tecken åt den förre att taga upp pennan. — Det anstår ej en protokollssekreter att förrätta vaktmästaresysslor — blef svaret. Dermed var hans tjenstemannabana afbruten. — Professorskan Lidbeck, den srejdade sångerskan, Nordens Catalani, var syster med de ofvannämnda. Den siste af biskop Muncks barn var den nyligen vid 84 års ålder aflidne konsul Gabriel Munck af Rosensköld. I sin ungdom anställd som löjtnant vid Skånska husarerna, blef han jemte regementet utkommenderad i kriget mot Napoleon. Men han vägrade bestämdt och skriftligen att deltaga i ett krig mot verldens störste härförare. lindast genom morbrodrens inflytande undgick den unge excentrisko mannen att härför sallas till ansvar. Flera år deretter blef han svensknorsk konsul i Flensborg. Der besöktes han 1844 af den som skrifver dessa rader, IIan lefde ytterst indraget, ty lönen var ganska knapp, men han åtnjöt allmän aktning i den lilla staden och var alltid välvillig mot de få landsmän som besökte honom. Embetsgöromålen voro ej mödosamma; men han skötte dom punktligt. Till förströelse sysselsatte han sig med att måla i olja och spela violoncell. De sista åren njöt han oftast tjenstledighet och vistades då dels hos sin familj i Lund, dels på en liten landtegendom, dit han ofta begat sig till fots, och tillryggalade flera mil utan den ringaste ansträngning. Han var fader till n. v. presidenten i hoträtten öfver Skåne och Blekinge. I början, då ryktet spridde sig att den kungliga teaterdirektionen var betänkt på att gilva några operamaskerader, höjde man berinksamt på axlarne och sade: konjunkturen är alls icke gynnsam för dylik flärd. Men hufvudstadens modister och manufakturhandlare utropade med förtjusning: skönt! nu skola vi med god avance upprymma våra gamla lager!. — De satte alla symaskiner i ging; de gamla förlegade tasterna förvandlades i ett huj till smakfulla dominos, och filosoferna sade: en dålig spekulation. När det blef bekant att hela den kungliga familjen lifligt intresserade sig för det gamla folknöjet och att flera af dem ernade bevista maskeraden, att konungen och drottningen samt hertigarne och hertigionorna åt sig låtit förfärd ga flera uppsättningar lika dyrbara som smaktulla kostywer, att samtlige hofuppvaktningarne likaledes erbållit vackra kostymer,