andra sakerna jag berättat varit osannt sqvaller? frågade Tiffle med ett tecken till bitterhet i sitt surmulna ansigte. När jag sade er att deder båda sluga varelserna ämnade ingå äktenskap, for jag då med sqvaller, mylady? Uller när jag för en vecka sedan bragte er underrättelsen att hau gick ut på aftonen med bössa, ehuru det är vil bekant att hans bössa är pantsatt? Och för att ej tala om andra exempel, som man måhända kunde påminna sig — jag får bedja er tillåta mig säga att jag för vil vet min plats och hvad jag är skyldig mylady for att omtali några nyheter som jag ej är säker om eller några berättelser som kunde hänföras till osanna sqvalterhistorior. — Men, Titsfle, hunu får ni reda på sådana saker? Ni måtte hålla nagon person som spionerar åt er. — Spionerna äro mina egna goda ögon och öron, mylady, som jag ständigt brukar för att tjena de små englarne, barnen deruppe, som nu sofva i sina små varma bäldar. Tänk om mr Wilfred och mr Lester fått göra som de ämnat, hvilken skada då ej tillfogats dem. Aldrig, så länge jag har ögon att se och tunga att tala med. Hennes herrskarinna lyftade sakta handen såsom en antydan att samtalet var slutadt och Tiffle lemnade rummet under en nigning. Lady Adelaide kastade sig tillbaka i en stol och började tala för sig sjelf. (Forts.)