XV. Lord Dano homma igon. Det var ett stormigt väder. Vindarne hade varit häftiga alltsedan September inföll, tjugo dagar sedan nu, och de tycktes tilltaga alltmera och mera i styrka. Aldrig hade en stormigare eller mera olycksbådande dag upplefvats an den som nu var inne; aldrig hade träden som nu böjt sig för blåsten. Solen gick ner med en blodröd glans, fiskmåsarne flögo fram och tillbaka öfver vattnet och uppfyllde luften med sina hesa läten, vågorna växte skyhöga: tecken som tycktes förebåda en förskräcklig natt. Maria Lester stod framför spegeln i sitt rum, klädande sig till dineren. Aldrig hade spegeln återgifvit ett behagligare ansigte. Hennes drag voro de Lesterska dragen, fina och vlbildade, ljufva mörka ögon och ett silkeslent, mörkbrunt hår. Hon var af medelstorlek, utomordentligt väl växt, med behag i alla sina rörelser. Hennes sätt var lugnt och anspråkslöst. Folk trodde att en så intagande ung flicka utan tvifvel skulle bli tidigt gift, om hon tilläts det. Maria var tjugo år gammal nu och hade erhållit ett anbud under det hon var i London. Det vill säga, mr Lester hade erhållit det för henne, och han tog på sitt ansvar att afgifva ett bestämdt nekande svar. Maria skrattade när hon hörde det och kände sig mycket förbunden, Om hon tilläts det! Skandalberättarne i Danesheld påstodo att det ej skulle tillåtas henne att gifta sig. Mr Lesters dyrbara lefnadssätt och de jemförelsevis små inkomster