Hall, klockan sex. Han gaf sin hustru armen och Maria följde efter. Inga gäster voro hos dem denna afton, och måltiden var snart förbi. Lady Adelaide hade velat att George skulle sitta vid middagsbordet, såsom hon ofta ville, och gossen, sjelfsvåldig och framfusig, tillät ingen annan än han sjelf att bli hörd. Då desserten inbars kommo två till af barnen, och sedan de blifvit väl förplägade med goda saker blef det något uppehåll i bullret. Ej så med vinden. En ryslig stormil skakade fönsterruforna och mr Lester vände på hufvudet. — Huru skall det gå med dem som äro på sjön denna natt! yttrade han. — Jag trodde en gång att hästarne skulle rusa öfver klipporna med mig, sade lady Adelaide isläpande ton. Ada, hvad är det åt dig? Har du ätit för mycket? Tag henne i ert knä, Maria. — Vågade ni er upp på höjderna idag? frågade mr Lester. Det var ej rätt klokt, Adelaide. — Jag lemnade dem snart när jag fann huru det blåste, svarade lady Adelaide. Jag förmodar ni ej haft någon jagt i dag? — Omöjligt i en sådan ursinnig blåst. Dane kom likväl ut jagtklådd; jag skrattade åt honom. Han sade att han skulle titta in i afton, Adelaide. Hon såg hastigt upp vid dessa ord och ett moln sväfvade öfver hennes ansigte. Det återtog dock snart sitt vanliga uttryck och hon yttrade i sin likgiltiga ton: — Jag skulle tro att blåsten håller honom hemma, Maria, har barnet somnat?