Göteborgsposten – 12 januari 1867, sida 1

hålla sina Argusögon, och att de icke göra det är återigen en nagel i ögat på alla de arms resande, hvilka, i likhet med högstsalig Hen: nes Majestät drottning Kraka i verlden, hvar: ken åkande eller gående, måste släpa sig fram genom de vattenbemängda snölavinerna erter mindre törnäma och energiska krakar sän ofvanberörda kungliga. Snö, snö, snö! och ingenting annat än snö, jo, det är sannt lite tö då och då för ombytes skull. O, Almanacka, ditt rykte skall hädanefter varda stort i landene och dina belackare skola komma på skam, ty du broleterar enständigt snö, och snö ha vi fått och mera få vi. Du smädare, som ville uttyda initialerna K. W. A. i det mystiska signetet på det häftade och skurna exemplarets första sida sålunda: Kunde Wara Annorlunda, var nu så god och ändra din uttydning till en smickrande hyllning åt stjernkikaren i Observatoriibacken och utropa helt enkelt: ÅKarlin Wet Alt! Vi togo oss nyss å alla resenärers vignar friheten att ge hrr länsmän en liten dufning för bristande tillsyn ötver vägarnes hållande i trafikabelt skick, men vårt samvete slår oss då vi gång efter annan slå oss i backen på våra egna gator. Ack, resande äro vi ju alla genom den stora jommerdalen, ty blott som kineser på jorden vi gå och stadsbons fortkomstledamötor äro i allmänhet (undantag gifvas ). om icke klenare, bestämdt icke bastantare än landtbons, men dock ha vi sett mera än en hederiig odalman och dito qvinna vända sina landtliga ben i vädret under traskandet på en och annan af våra gator. Vi vilja ta till exempel en, som af ganska naturliga skäl ligger oss nära, Smedjegatan nemligen, der man särdeles i skymningen (och på den gatan råder der skymning från solens nedergång allt intill dess uppgång!) har mera än ett tillsällo att bryta armar och ben af sig. An mer, söker man rädda sig trån sjeltva gatans Scylla, råkar man in på trottoarens Charybdis. Der finnes nemligen utantor f. d. Auktionskammaren, helt prydligt placeradt ett litet kummel af stora stenar, hvilka, temligen svåra att bemärka under vanliga förhållanden, äro rent at omöjliga att undvika, när vintern lagt sitt täcke på. Således kort och godt: ÅBort med stötestenarne och gif oss en gaslykta i stället! I morgon kommer Knut och kör Julen ut, och i dag heter dagen Arcadius! Hur sa? Har du varit i Arkadien under Julen? Du rycker förnämt på axlarne och svarar ett spotskt Åän sen? Nå, nå, min värdaste, tänk på Mothander och kom ihåg att det finnes tlera än du, som varit der. Huru som helst ung eller gammal, fattig eller rik, känd eller okänd, har du endast bland likstämmiga själar rätt kunnat fira din Jul, då längtar du nog dit igen, du skulle gerna vilja att den gamla folkleiens ord innebure en sanning. Kanske Du hört dem under Julen, så här låta de: Nu är det Jul igen, och nu är det Jul igen! Och Jula? varar väl till Påska! Men lyckligtvis går det icke alltid som lu önskar, ty julfröjden är förgänglig, den iksom all annan fröjd, och väl är det på det ela taget. ty, som doktor Tholosan säger till illa Raphaöl i Många vänner, lite vånskapr: Vi ha inte kommit hit för att roa oss! I dinnenas verld lefver du säkert i alla fall e flydda dagarne åter! En insändare, som till på köpet underecknat sitt verkliga namn (alla icke-anoyma insändare göra minsann icke det!)). ar tillsändt oss en skrifvelse, hvari han red bestämdhet uppger sig häromdagen ha ett en varg smyga omkring i trakten at rullbergsbro. Den var så lik en af vararne i Kreutzbergs menageri, anför vår sändare, som stöd för sitt påstående. Min äste hr —n, för det törsta voro hr Kreutzergs vargar siberiska, icke svenska, och för et andra finnes det, oss veterligen, ingen Vargklystavid Gullbergsbrä, eljest skulle