ställde han Edith — och tänkto det verkligen sjelf — att när de engång voro gifta, skulle hans fader komma emellan och bevilja honom åtminstone h undrafemtio pund årligen. De nödvändiga förberedelserna vidtogos sålunda, ej för ett helt och hållet hemligt giftermål, men för ett som var nästan likbetydande med ett sådant. Några få dagar derefter körde mr och lady Adelaide Lesters åkdon, som väntat på dem vid stationen, upp till Danesheld-Hall. Det var en behaglig septemberafton och strålarne af den nedgående solen föllo på lady Adelaides vackra ansigte, då hon steg ur vagnen. Ett vackert ansigte var det fortfarande — en fin rodnad betäckte kinderna och håret var silkeslent, men en viss apati låg i sjelfva uttrycket. Hon gick genast upp på sitt rum för att kläda sig till middagen, den franska kammarjungfrun, mademoiselle Celina, kastade hastigt af sig sin resmössa och schawl och gick med stor skyndsamhet och många ursäkter in, för att betjena henne. Skulle mylady värdigas ursäkta att hon var utan hufvudbonad? En fatal händelse hade inträffat — hon hade förlorat nycklarne till sin koffert och kunde ej få någon annan: skulle myladys godhet nånsin kunna förlåta det? Mylady tyckes ej bekymra sig om antingen mademoiselle Celina hade någon hufvudbonad eller ej. Hon hade varit otålig att få kyssa sina barn och blef bragt i dåigt lynne att finna dem vara ute med sina sköterskor; ady Adelaide var ej nu i den sinnesstämning att hon ugnt kunde bära dylika småsaker.