sjelf, svarade den förtörnade unge mannen ej särdeles vördnadsfullt. Jag vet hvem jag har att tacka för denna förändring — det är lady Adelaide. Förebråelser skulle ej gagna honom till något, ej heller skulle mr Lester lystna dertill; och de skiljdes mod köld. Wilfred rusade tillbaka till hotellet och beklagade sig öfver den orättvisa han led för sin sympatiserande vän; officern, som var en helt ung man och sjelf stod i begrepp att gitta sig, var full af harm och han gillade Wilfreds uttryckta beslut — att gifta sig med Edith Bordillion i trots deraf. — Jag skulle göra det sjelf, sade kaptenen — på mitt ord och min heder skulle jag icke göra det, Lester. Och se här, om en temtiopundsnot kan vara af någon nytta för er, så har jag en sådan och ni får låna den på huru lång tid ni behagar. Man behöfver ej fråga om detta anbud antogs. Wilfred Lester ansåg sig som en rik man och for tillbaka till Danesheld i triumf med ett tillståndsbevis i sin ficka och åberopade öppet Ediths löfte. Jag ämnar ej försvara någondera af dem för det steg de togo. — Det var ett af de dåraktigaste man gerna kan tänka sig. Miss Bordillion gjorde invändningar deremot och uppmanade dem att närmare öfverväga det okloka deri och åtminstone vänta tilldess färska nyheter kunde ankomma från öfverste Bordillion. Wilfred ville ej lyssna härtill: en hemlig röst tycktes hviska till honom, att om han och Edith nu skiljdes åt, skulle det blifva en skiljsmessa för åratal, kanhända för lifstiden; dessutom före