Göteborgsposten – 11 januari 1867, sida 1

småsaker för ett hushåll. äfven om öfverste Bordillion är villig att hustru för allt, ingå derpå. Mr Lester våndades och funderade. Han var på intet sätt snål, men hans pekuniera ställning var så förskräckligt brydsam. Han föreställde sin son huru fasligt litet han kunde anslå åt honom: han skulle försöka att låta honom få hundrafemtio pund om året; det var det högsta hvartill han kunde sträcka sig. Wilfred gjorde bäst i att skrifva och förklara för öfverste Bordillion hvarföre han, mr Lester, ej kunde göra mera, och han finge se hvad öfversten svarade. Wilfred följde rådet, och under det han väntade på öfverstens svar, hyrde han den nättaste och vackraste lilla våning i verlden och började anskaffa några nödvändiga Det var utan tvifvel ett dåligt bevis på en ung mans klokhet, men alltnog, han gjorde det; och under tiden lefde han och Edith i sina gyllene drömmar. Ack, ack! innan det afgörande svaret kunde komma, anlände ett bref till miss Bordillion. Det antydde på någon öfverväldigande olycka, men innehöll ej några specialiteter om hvari denna bestod. Nästa post medförde sådana. Öfverste Bordillion var ruinerad. Den indiska bank hvari han insatt sina med möda förvärfvade besparingar hade stoppat. Han visste ej hvad dividenden kunde bli, eller om det blef någon ens. Affärerna voro högst intrasslade. En biljett till Wilfred och Edith var innesluten i brefvet, hvari öfversten sade att han skulle varit glad åt den föreslagna föreningen och hjertligt gifvit dem sin välsignelse — nej,